Det dyker upp kommentarer lite här och var om att feminismen spelat ut sin roll. Att vi kommit i mål med jämställdheten i Sverige, och att kvinnorna därför ska vara nöjda och glada. Jag är ledsen, men det är total faktaresistens. Titta på statistiken, och på politiken! Här är några tunga skäl till att kampen för jämställdhet i Sverige inte ska blåsas av 2024:
Lönerna är inte jämställda. Kvinnor i Sverige arbetar gratis 48 minuter om dagen. Det gäller kvinnor som kollektiv, oavsett klass. När det gäller arbetaryrken ligger lönerna på en nivå som gör det svårt att försörja sig. Medan den genomsnittliga faktiska månadslönen för en manlig arbetare ligger på blygsamma 28 920 kronor får en kvinnlig arbetare nöja sig med än mindre, 23 210 kronor! Före skatt. Hur ska det räcka att försörja barn på? Kvinnor går omkring och lider i olyckliga förhållanden för att de inte har råd att skaffa sig ett liv på egen hand. Det vanligaste yrket för en svensk kvinna idag är undersköterska. Ska alla kvinnor flytta över till mansdominerade sektorer för att slippa värdediskrimineringen – ”göra andra val, få andra resultat” som Ebba Busch sa för ett par år sedan? Vad blir resultatet för välfärden då?
Arbetsmiljön är inte jämställd. På arbetsplatserna i välfärden – där kvinnor är starkt överrepresenterade – sätter underbemanningen personalen under stark press. Sjuktalen är höga. Medlemmar i Kommunal har vittnat om att de inte har tid att ta kortare pauser under arbetsdagen. Inte ens för att gå på toaletten! Nära en av tre kan inte bestämma sin egen arbetstakt.
Stressen och bristen på tid för återhämtning är ett enormt arbetsmiljöproblem som lett till att medlemmar i Kommunal går ner i arbetstid för att klara tillvaron (de betalar alltså själva för sin egen återhämtning) och över hälften av medlemmarna som arbetar i äldreomsorgen säger att de funderat på att sluta.
Bristerna i arbetsmiljön är strukturella. Arbetsmiljöverket pekar på att arbetsplatser i kommunerna där kvinnor är överrepresenterade inte har någon bra kommunikation mellan cheferna och de som faktiskt ska göra jobbet. I jämförelse med de manligt dominerade, där ledningen lyssnar på proffsen i verksamheten. Dessutom har cheferna i vård- och omsorgssektorn ansvar för mångdubbelt fler medarbetare än i andra branscher. Hur ska de ha tid att lyssna, diskutera, ompröva och värdera?
Den politiska viljan saknas. Vi har en regering som underfinansierat välfärden å det grövsta, samtidigt som man öppnat upp för att överge överskottsmålet för att bygga ut försvaret. När det gäller omsorg om människor är det mesta omöjligt, när det gäller Nato siktar vi mot stjärnorna.
Allt det här bevisar att Kommunal behöver lägga in högsta växeln på arbetet för jämställdhet på arbetet, i samhället och i politiken. Nuvarande regering ger oss inget val. Vi tar alla chanser vi får att prata om bemanningsriktlinjer, lagstiftning om kvinnors arbetsmiljö, slopad karens och indexering av statsbidrag till välfärden. Ointresset är monumentalt, särskilt från jämställdhetsministern.
Så om någon ens andas om att jämställdhet och feminism inte behövs, så vet du vad svaret blir.
Kampen lever, 8 mars och 364 andra dagar.