Jag ringde upp banken härom sistens. Orsaken var att mitt Bank- ID höll på att gå ut. Då kanske man kunde få lite hjälp med att uppdatera, tänkte jag.
Den uppringningen var en besvikelse. Milt uttryckt.
”Välkommen till banken X. Vi tar emot ditt samtal så fort vi kan. Just nu är det många som ringer. Du har plats nummer 183 i kön och din väntetid är beräknad till 58 minuter.
58 minuter???!!!
Jag trodde telefonservice var till för att hjälpa kunderna snabbt. Ska man verkligen behöva vänta nästan en timma för att få svar på en fråga och lite hjälp?
Jag tryckte bort samtalet och ringde igen. Tänkte att jag kanske gjort fel, opraktisk som jag är. Men jag hade inte gjort fel. Istället var väntetiden en minut längre och ytterligare ett par hade hunnit före i kön. Jag gav upp.
Man kan ju undra vad de gör på banken före tre?
Det kändes som att det där med bank och ordet service, nja…Där finns det nog mycket att lära för våra banker.
En bekant till oss gav upp i en liknande telefonkö och tog helt resolut, vid 90 års ålder, och åkte in till banken i stan. Där var det om möjligt ännu värre. Kö ända ut på gatan. Det tog ännu längre än en timme att köa och komma fram.
Hur är det man brukar säga? Det var bättre förr. Det sa man visserligen då också, men nog var det i mycket så.
Därmed över till ovan nämnda opraktiskhet. Vi är nämligen så, många av oss murvlar – opraktiska så det förslår.
Nu hade jag varit på ett av de stora varuhusen och köpt en ny termometer, en sådan där som man ställer i fönstret och som mäter både inomhus- och utomhustemperatur. Jag satte upp den i fönstret, och tryckte på de två knapparna som fanns, fram och tillbaka, men inget hände.
Tog ur batteriet, satte in igen, inget hände. Läste bruksanvisningens pyttepyttesmå bokstäver men blev inte mycket klokare. Egentligen inget klokare alls.
När jag berättade för en kompis att det inte gick att få igång skrället, och att det ändå bara var två knappar att trycka på, så sa han:
– Om det är två knappar så är det en för mycket för dig.
Det var en replik som de andra fyra i rummet tyckte var väldigt rolig. Dessvärre hade han rätt.
Termometern envisades med att med stora vita siffror visa att det var 29,8 grader ute. Ingen förändring. Men så skymtade jag att svarta siffror rörde sig under de stora vita. Märkligt. Då gick talgdanken upp, och lösningen var inom räckhåll.
Förklaring: Över displayen satt det ett halvt genomskinligt plastöverdrag. Det skulle rivas bort. Och när man gjorde det – simsalabin – rätt termperatur visade sig i displayen.
Lösningen fanns framför näsan hela tiden, men var svår att se. I varje fall för en oteknisk murvel.
Av ovan nämnda båda exempel framgår att det minsann inte alltid är så lätt i dagens teknologiska värld. Man är ju lite utlämnad.
Men norrmännen lär vara värre. Ska man skruva i en glödlampa i vårt broderland så går det åt fem personer. En håller i lampan, de andra fyra hjälps åt att vrida runt den som håller i lampan.
Självklart är det sant och lika sant är att motsvarande historia finns i Norge, men då är det fyra svenskar som vrider runt lampmontören.