Fem meter hög stod den där, den uppblåsbara tomten i trädgården och vinkade till förbipasserande. Detta var i senare delen av november.
Jag stampade till på bromsen och trodde jag sett fel. Bakomvarande bilar tutade upprört. Jag fortsatte framåt för att inte orsaka trafikkaos och begrundade vad jag sett. En fem meter hög plasttomte. I mörkaste regnigaste november.
Efter några dagar insåg jag återigen hur långsam jag är att begripa nya trender. För dessa uppblåsbara tomtar började dyka upp lite överallt. Alla var inte fem meter höga, men kunde sitta på en traktor eller i en släde med sju renar framför eller i en luftballong. Nu bor ju jag mitt i skogen och besöker mest mindre städer i länet, men riktiga storstadsmänniskor har berättat att i stora städer är tomtarna lika vanliga som utomhusgranar.
Efter någon vecka med tillhörande höststorm hade tomten lagt sig på rygg. Dagen efter låg han på knä och såg ut som om han besökte en moské. Efter första snöfallet låg han platt på backen och efter tredje snöstormen hade han sjunkit ihop till en liten hög färggrann plast. Han har efter det inte kommit upp igen och det är nästan så att jag saknar honom. Men jag gläds åt traktortomten som kommit på rätt köl igen efter att ha legat i diket några dagar under två decimeter snö.
Jag vill inte låta kritisk, men nånstans tänker jag ändå att uppblåsbara tomtar inte är specialgjorda för ett klimat där det ibland blåser 20 meter per sekund och ibland snöar tung blötsnö en hel natt som sedan fryser på.
Jag läser lite om julen förr och tänker igen att vi har det oförskämt bra. Tänk er ett julbord på en gård förr i tiden. Visst var det även då ett överflöd av mat just under helgerna, men först hade man slaktat både får och gris och gjort korv och palt, man hade fiskat, torkat och lutat fiskfångsten, bryggt öl och enbärsdricka, stöpt ljus och bykat tvätt och klarat av det stora julbaket. Efter det skulle huset städas, koppar och mässing putsas och till sist skulle alla badas för att var rena till jul, ofta i samma tunna. En annan sorts tunna tillhörde en tradition man kanske inte bör ta efter. Tomas Fylletunna, som Tomasdagen den 21 december kallades, då man åkte på marknad och passade på att avsmaka både det inköpta och det hembryggda, därav namnet.
Den sista krönikan på året borde väl innehålla en summering av året och en spaning inför nästa år eller ännu längre in i framtiden. Men det är svårt att hitta något glatt i detta efter ett år med pågående och nystartade krig och klimatkriser. Så jag låter bli och gläds i mitt lilla hörn av världen åt julljus och gemenskap, åt klappar som inte behöver vara dyra utan bara trevliga småsaker, åt barnbarn som är livets ljus, åt att vi kan äta oss övermätta utan att behöva slakta grisen först och åt att återigen få sjunga på julottan i vår bykyrka.
God Jul och Gott nytt år!