I fjol lämnade jag och ytterligare 198 308 personer blod i Sverige. Vi är alltså ett rätt stort gäng som delar med oss. Och det fina med blodgivning är att när man ger, får man mer. Depån fylls på automatiskt. (Fast med tanke på sommarens attackmyggor kan väl många fler i befolkningen räknas som ”blodgivare”?)
Trots att Sverige är bäst i Norden sett till antalet blodgivare (35 per 1 000 personer, jämfört med Danmarks och Finlands 31 och Norges 28), ska det raggas fler. Krisberedskapen har ökat i samhället. Regeringen vill se fler blodgivare för att ”undvika bristsituationer på blod och stärka beredskapen vid händelser med många skadade”.
I det här sammanhanget blir det tydligt att vi människor behöver hjälpas åt! Men det är förstås inte enbart vid sådana händelser det behövs blod, utan också vid exempelvis cancerbehandling. I snitt går det åt en blodpåse i minuten i Sverige och cirka 100 000 människor behöver få blod varje år.
Innan någon kom på att blod skulle ges från människa till människa och att det dessutom finns olika blodgrupper, experimenterades det hej vilt. År 1492 fick till exempel påven Innocentius VIII blod från tre pojkar. Det slutade inte bra. Alla fyra dog. Två hundar överlevde dock en blodtransfusion i England år 1665, men det var ett lyckat undantag. Så många försök gick snett att metoden förbjöds en period.
För ungefär 200 år sedan skedde det första lyckade försöket på människor, där alla inblandade överlevde. Sedan har insikterna blivit fler, och numer är blodtransfusion en självklar del av sjukvården.
Återvinning ligger verkligen i tiden, men vi benämner det olika beroende på vad som byter ägare. Vi pratar ju inte om begagnat blod (eller vintagehjärta vid organdonation), men om en blus byter ägare kan det vara recycling, begagnat, återbruk, second hand eller vintage. Samma sak, men olika prissättning.
Nåväl, på tal om blod och återanvändning minns jag ett sommarjobb inom hemtjänsten i Bångbro. Det innehöll både blod, svett och tårar. Som tonåring cyklade jag runt för att hjälpa äldre människor med mat, städning och diskning. Det var roligt, förutom den gången en kvinna brast ut i storgråt då hon såg mig.
Jag var ett misslyckande redan innan jag kom in, för jag skulle nog inte klara av något. Just sådana antaganden triggas jag av, så jag bad henne få bevisa min duglighet. Hon pekade då på ett gigantiskt salsbord, det största jag sett. Det skulle dammsugas under fötterna på ekbordet, och jag fick staga upp det med hjälp av hela kroppen för att komma åt. Det gick, även om det gjorde ont!
Mycket förvånad över att jag klarade den märkliga uppgiften pekade hon på kylskåpet. Däri stod en stor skål gammalt grisblod. Det stank värre än liksvamp! Jag minns inte om hon ville att jag skulle tillaga palt eller blodpudding, men jag drabbades av ett plötsligt och obarmhärtigt illamående. Det gick bara inte! Tanten fick rätt. Jag var inte rätt person. Jag cyklade så fort därifrån att jag fick blodsmak i munnen.