Kräftkalas, kardinal och kanelbullar

Sommaren är definitivt över. Men vilken sommar! Först supervärme i juni, sedan störtfloder i juli och augusti. Mest anmärkningsvärda sommaren i mannaminne? Med tanke på att mannaminne brukar vara avståndet mellan två oväder, så okej, vi kör på det.

Även kräftskivan avklarad. Ordet ”skiva” syftar på själva bordsskivan som dukats upp med mat och dryck. Ordet dök upp första gången 1931 i DN.

Hemma hos oss blev det, förstås, Hjälmarkräftor. Inga turkiska eller kinesiska B-varianter. Man ska ju gynna inhemsk småskalig produktion. Men inga lustiga små hattar på huvudet.

Redan Cajsa Warg hade kräftor med i sina recept. Kräftsoppa, kräftkaka, stuvade kräftor… En annan soppa var det när Albert Engström inför folkomröstningen 1922, om spritdryckernas vara eller inte vara, på en kampanjaffisch hävdade att ”Kräftor kräva dessa drycker”. Det blev inget förbud mot alkohol, och säkert bidrog Engströms berömda affisch till det. Och kanske var det lika bra. Vi slapp ju maffian, som spritdrycksförbudet i USA, anses vara orsak till.

Apropå lustiga små hattar. Ett av sommarens trevligaste intervjumöten (skildrat i Länspostens webbupplaga i augusti) var det med katolska kyrkans kardinal och biskop, Anders Arborelius, på tillfällig visit i Örebro. Han närvarade vid Örebrokyrkornas traditionella höstupptakt i Stadsparken. Han hade en röd kalott med en liten lustig topp på sig.

Vi har inte haft en katolsk biskop sedan Gustav Vasa portade katolska kyrkan på 1500-talet. Och aldrig någonsin en svensk kardinal. Men nu har vi det. Både noterbart och lite anmärkningsvärt.

Det blev ett mjukt och lågmält samtal med en tveklöst stark personlighet. Ödmjuk framtoning. Två av hans svar var särkilt värda att notera. Han var dels en stor anhängare av ekumenik, alltså samverkan mellan olika kyrkor, och dels hoppades han att det i en framtid skulle kunna bli en enda enad kyrka.

”Men det har varit och är många hinder på vägen dit. Kan vi undanröjda hindren så växer hoppet”, sa han också, med tillägget: ”Under de senaste decennierna har vi blivit en alltmer integrerad del av den svenska kristenheten”.

Det du, Gustav Vasa!

Och så rundar vi av med en sedan 1999 svensk klassiker – Kanelbullens dag. Det är ett firande, om vi nu ska kalla det så, som bara växer i omfattning. Det tillverkas numera mellan sju och åtta miljoner kanelbullar den 4 oktober, enligt Hembakningsrådet.

Tre fjärdedelar av bullarna knådas ihop i bagerier och konditorier. Sista fjärdedelen bakas hemma. Dessutom konsumeras hälften av alla köpta bullar på arbetsplatser, där företagen vanligtvis står för fiolerna. En gemenskapsfrämjande bullfest, vilket också var tanken bakom den här dagen när dess upphovskvinna Kaeth Gardestedt lanserade den för 24 år sedan.

Kanelbullen som idé är en helsvensk uppfinning, född i spåren av första världskriget då det fanns varken smör eller socker att tillgå. Så suget efter något gott var stort efter krigsslutet.

För övrigt var jag hos örondoktorn nyligen. ”Det ringer i mina öron”, sa jag. Han tittade i ena örat och sa: ”Inte att undra på. Du har 37 missade samtal”.

Nu laddar vi om för hösten. Gråskalornas november, tända ljus i december, jul och… ja sedan börjar det ljusna igen och vi börjar om. Det kan bli bra.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil