Minns ni serietidningarna? Idag tillhör de en utdöende ras men de har funnits och var en gång en välväxt stam med plats för alla smaker.
I mitt fall blev de till ett slags barndomsårens universitet. Det var där man hämtade sin kunskap, sina drömmar och framförallt – man lärde sig läsa.
Det här var ju, som många av er minns, en tid utan tv. I varje fall till att börja med och definitivt en tid utan en uppsjö av tv-kanaler. Då var det serietidningar som gällde.
I mitt fall var det en 25-öres tidning som hette Vilda Västern som var väldigt cool. Hjälten hette kapten Mickey (Texas ranger) och han drack alltid mjölk på saloonerna.
Hur man kunde få kall mjölk i heta Texas på 1800-talet kan man förstås fundera på men tidningarna på den tiden skulle även ha ett uppfostrande syfte. Hans kumpaner Windy och Salasso däremot var hängivna whiskey-drickare så ekvationen gick inte riktigt ihop.
Nåväl. När tidningen kom i brevlådan regelbundet så var det lite av julafton en dag i veckan. Dessutom en tidning till som hette Cowboy med stories om Buffalo Bill, Calamity Jane, Kit Carson, Hopalong Cassidy och andra superhjältar.
Utöver det var utbudspaletten bred med tidningar som Tarzan, Tomahawk, Stålmannen, Fantomen, Buffalo Bill, Blixt Gordon, Läderlappen, Knasen, 91an Karlsson, Åsa-Nisse, Tintin och andra…
Tjejerna frotterade sig med Blondie, Pellefant, Lilla Fridolf, Starlet, Kalle Anka… Inte lika stort utbud kanske.
När HSB var barn och följde med föräldrarna på semester så fick hon köpa en (!) serietidning på resan. Och det var Blondie. Men det köpet upplevdes ändå som stort då.
Men vad jag vill komma till är att dessa tidningar var som ett slags barndomens universitet. Man fick kunskaper även om mycket kunde sorteras bort som påhitt. Men framförallt lärde man sig läsa. Serietidningarna blev vägen in i bokläsandet.
Utan serierna hade jag absolut inte blivit den bokläsare jag senare blev. Via serierna lärde man sig koppla ihop ord och händelser.
En av mina kompisar hade två resväskor med serietidningar under utdragssängen. Vilken lycka! Det var bara att frossa när jag var där. Och kompisen gick det bra för i livet. Han har rest över hela världen, doktorerat och varit med om väldiga insatser i biståndsarbete. Och det började hos honom också med serier.
Idag är det inte många serier kvar. Kalle Anka finns liksom Fantomen. Bamse har kommit till och ytterligare några. Men med sjunkande upplagor.
När HSB kom upp i 10-12-års åldern och gick till biblioteket i Arboga för att låna äventyrsböcker för barn, typ Enid Blytons Fem-böcker, så sa bibliotekarien: ”Vet din mamma om att du läser sådana här böcker? Får du det?”
Svaret blev jakande fast mamma, alltså min blivande svärmor, inte alls brydde sig om vilka böcker som lånades hem. Hon var klok nog att inse vikten av att dottern läste. Inte främst vad. Och biblioteken lånade trots allt inte ut någon farlig litteratur.
Själv är jag glad över dessa tidiga ”universitetsår” och det läsintresse man som barn fick via tecknade äventyr. Dessutom fick man ju drömma lite om världen utanför Närke. Att Buffalo Bill i verkligheten lär ha varit en medelmåtta bryr jag mig inte om. Då, på tidigt 50-tal, ville jag som vuxen bli cowboy.