”Jättebra, hur är det själv?”
Hur många gånger säger du det på en vecka? Eller hur många gånger ställer vi frågan “hur mår du?” Det är väl förstås trevligt att vi gör det, men det är ingen som räknar med något genuint svar. Det tillhör kutymen att hålla saker för sig själv, och vi blir mer och mer missnöjda med hur vi faktiskt känner.
Dr. Brené Brown, en forskare och författare som har specialiserat sig på områdena skam, sårbarhet och empati, skriver om hur samhället ofta uppmuntrar oss att dölja eller undvika våra mindre behagliga känslor. Det kan vi nog alla skriva under på att stämmer. Men hon säger också att uttrycka dessa känslor är avgörande för vår mentala hälsa och vår förmåga att leva autentiska liv.
Alla är livrädda för att framstå som kännande varelser. Kanske har det att göra med att vi, med all rätt, har börjat ifrågasätta manlighet, och även om kvinnor också kan vara förbannade, så är det männen som gjort sig välkända för det. Vi vill inte vara sådana. Vi vill inte vara arga, men betyder det att vi inte är det, eller betyder det att vi bara lägger locket på?
Kvinnor är minst lika goda kålsupare, där många strävar efter att sluta gråta, eller att inte bli så upprörda över olika saker. Känslorna som vi har är icke önskvärda, och fel, så vi vill lära oss att slippa dem. (Ja, det är generaliseringar jag sysslar med här, jag är medveten om att det finns variationer)
Slutresultatet av att lyckas stoppa alla sina känslor i en burk skulle ju annars vara apati. Men jag gissar att den typiske svensken snarare önskar en lagom dos av känsloutspel. Alltså, om känslor vore mjölk, den gröna. Mellanmjölken. Kanske en liten tår i ögonvrån hos den sorgsna, eller sju decibel högre tal hos den som är arg. När jag tänker efter skulle lättmjölken, givetvis en laktosfri variant, nog vara en bättre jämförelse.
Jag menar inte att vi ska låta känslorna fullständigt styra oss, för det är en helt annan sak. Att bli så arg att vansinnet smyger sig på och skapar både kaos och förstörda relationer är fullständigt onödigt, och förhoppningsvis något vi slipper.
Men vi måste våga känna. Kanske kan första steget vara att faktiskt berätta hur vi mår när någon undrar.