Det är sommarlovstider. Det tillhörande talet har framförts av rektorn och kidsen har fått några väl valda ord om hur framtiden ligger för deras fötter. Det finns inga begränsningar. Världen är din om du vill ha den. Det låter oftast inspirerande, ibland på gränsen till episkt.
Texterna är välformulerade och säkert förberedda och bearbetade under flera timmar. Men det brukar inte vara många som hör rektorernas ord ändå, kanske på grund av ljudets kvalitet i en kyrka eller idrottshall, eller för att mindre barn skränar.
Framför allt är det nog livets tankar i huvudet som stör. Vart är jag på väg? Kommer hon vilja ha mig? Hur ska jag orka med sommarjobbet? Kan jag få tag på en biljett till festivalen? Allt som känns viktigt här och nu. Även föräldrarna på plats oroar sig för dessa kids.
Äldre generationer har oroat sig för dagens ungdom i alla tider. Redan 400 år innan Jesus påstås har kommit till liv så pratade Sokrates om dem på samma sätt:
”Våra dagars ungdom älskar lyx. De uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när de borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.”
Texten skulle kunna kopieras och klistras in i varje ny generations oro kring ungdomar. Det ser ungefär likadant ut. Fast pratar vi i stället för att arbeta?
Dagens ungdom är ej så pratsugna, i alla fall inte om någon ringer. Enligt en Sifo-undersökning bland 18 till 29-åringar så lider nästan varannan av telefonskräck. Det är läskigt att inte vara förberedd. Fast det är ofta genom samtal som vi utvecklas. Jag gissar att många skulle tycka att det var en stor förbättring om deras ungdomar istället för att sitta vid telefonen faktiskt pratade, även om det bästa vore att de jobbade istället, som Sokrates också sa.
Så kanske kan vi hjälpa dem på traven. Jag säger som min goda vän Mats gör: “Släpp den där klösbrädan nu” (han syftar på pekskärmen) och prata med varandra i stället.
Gör det spontant. Det behöver inte vara förberett för att någon ska lyssna.