En av de mer spektakulära nyheterna den senaste tiden har gällt pratande tomater. Det låter som en rötmånadshistoria (en berättelse med tveksam sanningshalt som dyker upp under sensommaren, när det för övrigt råder nyhetstorka). Men nu är det ju vår!
När jag först hörde på radion att tomater kan prata ville jag inte lyssna, för det kunde väl inte vara sant? Men sedan spelades det upp ljud som berörde. Det liksom knäppte och knackade på samma gång. Men kära nån, det lät som om de ville något!
Jag fascineras både av att plantor pratar (även om det i media beskrivs som att det är själva tomaterna som talar) och av att människor är så påhittiga att de börjar undersöka saken. Jag önskar att jag själv hade en så livlig fantasi! ”Titta där, en hallonbuske! Jag undrar om den kan prata?” Jag har liksom aldrig tänkt så yvigt.
Men vad sa då tomatplantorna? Ja, enligt en svensk evolutionsbiolog som kommenterade detta på tv signalerar de att de är törstiga eller skadade. Lätena registreras av andra växter och till och med av vissa djur. Jag drog en lättnadens suck när hon lovade att plantorna inte lider. Det berodde visst på att de saknade hjärnor och nervceller.
Tänk så många gånger jag själv har pratat med mina tomatplantor utan att fatta att de kanske har kallat på mig en lång tid! Min konversation med växter brukar vara enahanda. Det handlar mest om artighetsfraser.
Det är spännande att fundera över utvecklingen. Tänk om vi en dag hör grödor stå och gnälla ute på åkrarna! Tydligen kan man aktivera någon slags artificiell intelligens, så kallad AI, som ser till att pratande plantor får vatten (så de sedan håller tyst).
Nyfiken som jag är, googlar jag mig fram. Plötsligt finner jag en artikel på SVT Nyheter där det framgår att vetskapen om att växter kan kommunicera inte alls är ny! ”Växter både pratar och känner”, lyder rubriken från 2016. Växterna pratar tydligen under marken med sina rötter och kan med hjälp av doftsignaler kalla på rovinsekter som kommer och käkar upp skadedjur. De kan även varna växtkompisar för insektsangrepp. En italiensk forskare beskriver att växter till och med har näsor, fast han vet inte var de sitter.
Jag drar mig plötsligt till minnes ett reportage om en företagare inom trädgårdsbranschen. En stund in i intervjun hörde jag beskrivningar av olika ämnen kryddas med liknelser och metaforer från växtriket. Det var fantastiskt!
Han beskrev ett växande intresse för odling och gödslade med exempel. Att familjer inkluderade barnen var en bra plantskola och intresset spirade som aldrig förr. Han efterlyste mer näring i debatten om företagarnas villkor för att fler skulle komma på grön kvist och såg gärna en lokal tillväxt så människor kunde blomma upp. Det fanns många blåbär i branschen. Ja, och så vidare.
Jag blir hungrig av att tänka på alla goda grönsaker och avbryter skrivandet för kvällsmat. När jag lämnar den soliga balkongen tvärstannar jag framför spegeln och inser att solen har tagit. Jag är nämligen röd som en tomat!