Det finns olika slags bilar. Radiostyrda. Baksäteskörda. Förarlösa. Ja, och några till. Till exempel de där man äter upp.
Jag var otroligt skeptisk när jag först läste om tekniken med förarlösa bilar. Hur kan det ens vara möjligt? Är det inte livsfarligt? Och om man inget begriper, blir man ju en sådan expert! Man vet precis vad som inte är bra och vad som aldrig kan fungera.
Autovision, en teveskärm för bilförare fick år 1993 det alternativa Nobelpriset. Under långkörning kunde bilisten mota tristessen genom att titta på film via en liten projektor på vindrutan. Detta skulle enligt forskaren öka förarens grad av uppmärksamhet. Trots forskningsbevis blev lagstiftarna i Michigan skeptiska och förbjöd utrustningen.
När jag läste om detta udda Nobelpris, Ig Nobel, som årligen delas ut till märklig forskning, mindes jag plötsligt en händelse i en buss för länge sedan.
1993 var jag i Argentina. Jag åkte buss till Mendoza för att hälsa på en svensk man som emigrerat 1921. Vi hade träffats i Gammelbo, nära Ramsberg, då han gästade sin bror och jag intervjuade dem för Bergslagsposten.
Busschauffören trampade gasen i botten redan från start i Buenos Aires och med en cigarett i mungipan och med en bussvärdinna med väldigt rött läppstift sittande i knäet (!) rattade han vant mellan lösspringande hundar, cyklande barn och djupa hål i gatan.
Eftersom resan skulle bli lång bjöds vi på Rambo-filmer. Busschauffören missade inte en minut, utan stirrade oavbrutet på den lilla teven uppe i taket. Vägen över Pampas var väldigt rak, men att han inte körde av vägen är en bedrift. Mitt i natten, i full fart, släcktes plötsligt alla ljus i och frampå bussen. När de tändes efter en kort stund, satt en ny chaufför bakom ratten. Det var aldrig förarlöst, men däremot huvudlöst!
Under ett fika- och toalettstopp efter vägen blev jag så skrämd över en uppstoppad krokodil på damernas att jag skrek som en brandvarnare. Efter en sådan färd var jag benägen att tro att det är säkrare med förarlösa bussar!
Jag bodde en period i Skottland. Just där startade i fjol ett av Europas största och mest ambitiösa test med förarlösa bussar. Bussarna kördes runt inte bara utan chaufför utan också utan passagerare. Ett märkligt scenario när man tänker närmare på det!
Efter testperioden skulle 20 särskilt utbildade proffs anställas. De skulle övervaka att allting fungerade som det var tänkt. Ungefär som baksäteschaufförer, alltså. Dessutom planerades för ytterligare en yrkeskategori, busskaptener, som skulle gå runt i bussen, samtala med passagerarna om trafiken och svara på frågor (såsom ”var är chauffören?”).
Förarlös kollektivtrafik av mindre format finns också i Sverige. I höstas var det Trelleborgs tur. För att locka resenärer erbjöds gratisresor. Bussen hade plats för åtta personer och en anställd servicevärd. Hen skulle förstås inte köra utan sitta och tala med folk om väder och vind. Det jag tilltalades av var hastigheten, max 18 kilometer i timmen. Ett sådant fordon skulle jag lätt köra om med min cykel!
Maria Lindstedt