Verbal judo. Så löd titeln på en bok som jag recenserade i slutet av förra seklet. Judo betyder ”den följsamma vägen”, och tillsammans med det språkliga (verbala) inslaget ska man nog tolka begreppet så. Som kommunikatör är jag ju ibland överdrivet intresserad av det som sägs och det som inte sägs. Ja ni vet, som talande tystnad. Kommunikation i olika uttryck. Om den är följsam ökar dessutom förutsättningarna för att den ska resultera i något vettigt.
Den amerikanska författaren beskrev i boken hur kommunikationen var avgörande för hur ett polisingripande fortlöpte. Som ung polis hade han gång efter annan sett kollegor storma in med höga röster och svingande batonger för att slå ned bråkmakare. Men en gång bevittnade han något annat, och begreppet verbal judo kom till.
Den erfarne kollega han följde med ringde enträget på dörren till den lägenhet där det rapporterats vara stimmigt. När den aggressive lägenhetsinnehavaren öppnade dörren, bad polisen om att få låna telefonen (ja, det var på den tiden telefonerna satt fast i väggen hemma hos folk). Förvånat pekade mannen ut vägen. Polisen tog luren, ringde någon och pratade länge och väl. Den ilskne mannen blev så förvånad att han slutade skrika. Det är nämligen omöjligt att vara arg och förvånad samtidigt. Polisen tackade vänligt för lånet och lämnade huset tillsammans med den unge kollegan, som tyckte att han bevittnat ett mirakel.
Ungefär så minns jag händelsen. Säga vad man vill, men visst var det smart? Att inte diskutera en händelse, är också en tydlig kommunikativ handling.
Jag blir inte särskilt ofta svarslös, men det händer någon enstaka gång. Senast i höstas. Jag ställde min cykel i ett cykelställ i Wadköping då jag kände att någon tittade på mig. Jag lyfte blicken och såg en liten flicka bakom ett staket till en förskola. Hon ropade ivrigt ”vems morfar är du?”.
Förutom att frågan är omöjlig att besvara, eftersom jag aldrig kan bli morfar, är den också ljuvlig i sin karaktär. Världen är enkel och okomplicerad, alla vuxna är någons morfar och frågan behöver bara ställas precis så.
En bekant fick vid ett tillfälle en kommentar som fick honom att tappa talförmågan. Den löd: ”Va? Läser du ekonomi på högskolan! Är du så korpulent?”
Kanske ska man vid sådana tillfällen läsa mellan raderna? Ett sådant direkt råd låg i en kinesisk lyckokaka häromdagen. Man kan grubbla halvt ihjäl sig då man försöker förstå vad folk vill säga, eller skriva. Ibland är mejlmeddelanden kilometerlånga, ibland fåordiga. Ska man läsa det som inte står eller utgå från att personen menar vad den skriver och varsamt valt sina ord?
När det gäller kommunikation finns det någon som överträffar människan. Katten! I Forskning & Framsteg berättas att katter vet vad de heter. Japanska forskare försökte förvilla katter genom att spela upp ord med liknande uttal och längd som deras eget namn. Katterna lät sig inte luras. Däremot kom de när deras namn ropades. Fast inte alltid. Och det beror på, enligt tidningen, att katter gör som de själva vill. Snacka om tydlighet!
Krönikör: Maria Lindstedt