Lästips:
Det finns minnen och minnen från mitt 54-åriga journalistliv. En del försvinner som en vindpust, andra stannar kvar, oförglömliga.
Ett som kan sorteras in i den senare gruppen är när vi bjöd Fälldin på Centerchoklad.
Så här gick det till. Centerpartiet hade sin stora riksstämma i Norrköping. Och den skulle bevakas av Länsposten. Bosse Pettersson skötte det politiska men undertecknad och mästerfotografen Nalle Elfqvist skulle fånga stämningen i Norrköping i lite mer allmänna reportage.
Det var då vi fick idén: varför inte chansa på att köpa med ett par rullar Centerchoklad och bjuda Fälldin på? Det borde i alla fall bli bildmässigt. Vi bestämde oss för att löpa linan ut.
Jag köpte in ett par chokladrullar, sedan åkte vi till Norrköping.
Väl där så var det förstås inte helt lätt att komma nära Fälldin. Han var ju en hårt uppvaktad person. Men vi lyckades i alla fall komma fram till honom, och där var på sitt sätt ordet Länsposten en bra ingång. Fälldin hade nämligen sedan gammalt fina kontakter med dåvarande LP-redaktören Hugo Selldén och det var dessutom så att Fälldin en gång blev invald i riksdagen på Örebrobänken.
Alltnog. Jag hade intervjublock och penna beredda. Nalle Elfqvist hade kameran redo. Efter några inledande allmänna frågor så åkte chokladrullen fram och jag undrade om vi fick ta en bild där vi bjuder på Centerchoklad?
Fälldin funderade ett par sekunder och sa sedan:
– Nja, passar det sig?…
Sedan två sekunders funderande till och därefter:
– Okej. Låt gå för bilden.
Och vi fick den. En snygg glad bild i Nalles kamera. Ni ser den här intill.
Självklart kunde vi förstås förstå Fälldins tvekan. Han ville ju inte förknippas med varumärkesreklam. Men det var kul att han ställde upp, och bilden blev både charmig och oförarglig.
Fälldin var en gigant på sin tid. En jordnära politiker med båda fötterna i myllan. Han lyckades dessutom med det som han gick till den svenska politiska historien för: fälla den där björnen som hans nestor Gunnar Hedlund pratade så ofta om. Fälldin fällde Palme i ett dramatiskt val.
Det gick många historier om Fälldins ”långbänk”. Han hade ryktet om sig att dra politiska beslut i långbänk. Fel, har senare tiders djupdykningar i politiska protokoll visat sig. Fälldin tog inte mer tid på sig än andra politiker i motsvarande situation för att fatta beslut.
Hur som helst så gick en av historierna så här:
Fälldin hoppar in i en taxi vid Centralstationen i Stockholm och säger till chauffören:
– Kör mig till riksdagen.
När chaffisen tittar i spegeln och ser vem han har i baksätet så säger han:
– Ska jag dra en Fälldin-historia?
– Men det är ju jag som är Fälldin!
– Gör inget. Jag kan ta den sakta.
Oförargligt. Ridå.
Rolf Johnsson