Varför valde jag journalistbanan? Får väl säga som Torsten Ehrenmark i sin synnerligen trivsamma självbiografi ”Jag minns min blåa cheviot”. Jag valde det yrke där man får sova längst på mornarna.
Det gäller inte idag. Men det var så förr. Murvlar sov till frampå förmiddagarna, släntrade ner till redaktionen framåt tidig eftermiddag och höll sedan på tills tidningen blev klar. Inte sällan rejält sent på kvällen. Ett trivsamt yrke, om man inte var kvällstrött.
Själv har jag hållit på med bokstäver och tidningar i 60 år nu. Oj, tänker ni, är det möjligt?
Jo, lite slirar jag på sanningen. Året 1961 gav jag nämligen ut första exemplaret av min egna tidning. Den hade det spektakulära namnet Vitsen av var stencilerad. Först i vax- sedan spritstencil.
Priset var lågt 25 öre. Helår två kronor och 31 öre. Utan garanti för att tidningen kom ut.
Då som här var det kåserier, roliga historier och allmänna trivsamheter. Det blev några nummer innan den lades ner på grund av tidsbrist.
Det är väl kanske så det börjar för många murvlar. Man gör egna tidningar, skoltidningar eller skriver i något ideellt blad i den verksamhet man är engagerad i.
60 år alltså. Sedan debut som frilansare på NA 1967, anställdes på Dagen 1968. Därefter blev det att gå från LP (Lewi Pethrus) till LP (Läns-Posten) 1975. Och här kommer alltså en krönika i LP 46 år senare.
Vilka fantastiska år och vilka fantastiska människor jag fått möta. Inte minst en massa genuina män och kvinnor på landsbygden – där det verkliga och okonstlade livet till stor del finns. I varje fall fanns.
Kom inte och säg att närkingar är tråkiga. Den som gör det vet inte vad han eller hon talar om. Jag har mött hur många genomroliga människor som helst på bygden under åren.
En ur högen var Göte Thyberg i Östernärke. Här är en av hans favorithistorier: ”Vi hade en gubbe hemma i Asker som var så saktfärdig av sig att han tog tre dagar på sig till Odensbacken. Och de första två nätterna låg han hemma”.
Eller centerpolitikern Sven Fredriksson som alltsom oftast kom upp på redaktionen, drog några härliga och uppriktiga skrönor från politiken – och gjorde konstnärligt vassa teckningar.
I Täby och Mosjö hade vi kyrkoherde Lundström som gödslade omgivningen med roligheter och därtill var en otroligt uppskattad präst. Det är hans grabb som ofta leder Kulturnytt i SVT.
Norrut så hade vi odalmannen från en gård utanför Fellingsbro, och som passade på att köpa ett par rullar taggtråd till extrapris när vi var på bussresa i Länspostens regi i Österrike. Oförglömligt.
Det finns hur många möten som helst med glada närkingar. Kanske även de journalistiskt bästa åren då en papperstidning stod för något speciellt. Alltså före webbens och knapptryckandets tid.
Bästa historien från redaktionsvärlden är oklar vad gäller sanningshalten, men ändå. En dam kom in på annonsavdelningen och ville ha en dödsannons insatt. Det skulle stå ”Karl Andersson död”.
När annonstjejen påpekade att man fick sju ord för samma pris, så kontrade damen med vad det då skulle stå i annonsen: ”Karl Andersson död – vit Amazon till salu”.
Det har varit ett tidningsliv fyllt av roligheter. För det känner jag ett ord – tacksamhet.
Rolf Johnsson