Brunbjörn vid en skogstjärn i Kajanaland, Finland. Foto: JP Lahall
Jan-Peter Lahall har samlat sin livsgärning i en fotobiografi som kom ut i augusti. Foto: Sofie Isaksson
Sångsvanar och kajor vid Tysslingen. Foto: JP Lahall
Slagsmål mellan ormvråkar i Halland. Foto: JP Lahall

”Mina bilder är en stor kärleksförklaring till naturen”

Under hösten släppte Jan-Peter Lahall en biografi med foton. Han gick igenom över 30 000 bilder och sedan dess har han varit bildtrött. Samtidigt finns planer på fem-sex böcker till; Jan-Peter konstaterar att man alltid ska ha något att se fram emot.

– Jag har ett vildsvin som jag ska stycka efter att jag har pratat med dig. Den ligger i bilen nu, en halv gris!

Samtalet med Jan-Peter Lahall börjar oväntat om att skjuta på ett helt annat sätt än med kameran. Jan-Peter konstaterar att numera äter han nästan bara vildsvinskött, men att det där med att jaga är en komplex fråga för honom.

– Jag jagar någon gång ibland för att ha mat i frysen för vintern. Det finns inte en tillstymmelse till nöjesjakt över det, jag har en väldig hatkärlek till jakt. Samtidigt har jag ju ingenting emot att äta kött. Vildsvinen har levt och varit glada hela tiden, då tycker jag att det är okej, förklarar han.

Vildmarksresa

Jan-Peter köpte sin första kamera 1975, en Yashica med några objektiv, inför en fotoresa till Alaska med en kompis. Med en packning som han beskriver som ”kameragrejor, några kalsonger och strumpor” bodde de fem månader i tält, lagade mat på stormkök och fotograferade vildmarken.

– Det var det största äventyret jag någonsin har varit med om. Känslan av att vara helt fria och kunna göra vad som helst! Då bestämde jag mig för att bli fotograf på heltid.

Trots det jobbade Jan-Peter med annat i tio år till innan han tog steget att bli sin egen. Det har funnits tider när det har varit kärvt ekonomiskt, till exempel när bildbyråerna gick från att ta emot diabilder till att bara använda digitala bilder.

– 30 000 diabilder slängdes, original som jag inte hade gjort duplikat på. Det var en konstig känsla. Jag förnyar mitt bildarkiv med ungefär 1000 bilder per år. Det är stor efterfrågan, men det är dåligt betalt om man säger så.

Jan-Peter har provat flera bildgenrer, som porträtt och streetfoto, men naturfotografering är roligast.

– Egentligen är det bilden som är det roliga, bara bilden blir bra så spelar det ingen roll vad det är på den. Men jag förenar mitt naturintresse, att vara ute och titta på fåglar, med att fotografera.

Hur var det att gå från den analoga fototekniken till den digitala?

– Det var det värsta jag har varit med om under mitt fotoliv, jag fattade ingenting! Och sedan att ta hand om bilderna, att lära sig photoshop… det tog flera år innan jag kom på flödet. Jag gick alltså från att vara proffs till att vara amatör – fullständig nybörjare.

Förra vintern fick Jan-Peter ett förslag från ett förlag om att göra en bok om hans liv som fotograf. Frågan ”vem kommer någonsin fråga det här igen?” hann fara igenom huvudet, sedan tackade han ja. Men det var ett tungt arbete; att fundera på layout, vad som skulle fungera i boken och så att gå igenom alla bilder, cirka 33 000 stycken, från 1975 och framåt.

– Det tog ju flera månader att gå igenom. Jag kan vara envis, men jag blev väldigt bildtrött och fotograferade inte på flera månader. Jag har fortfarande kvar bilder sedan i maj som jag inte har tagit hand om.

Resor i Storbritannien

I 13 år har Jan-Peter haft en särbo i England. Under corona har det inte blivit några träffar, men tidigare har de rest mycket tillsammans i både Skottland, Wales och Nordirland.

– När jag åker dit letar vi på något område som vi vill vara i, lånar en stuga där och gör dagsutflykter. Hon gillar att göra vandringar medan jag går och fotar. Jag vill inte att hon ska behöva vänta på mig, jag vill känna mig fri.

Att vara fotograf är en livsstil för Jan-Peter och oftast är kameran med, men han berättar att om han till exempel är ute och plockar svamp, då är han koncentrerad på att leta efter svamp.

– Men ibland dyker det bara upp något fantastiskt och det har hänt många gånger att jag har fått gå tillbaka och hämta kameran. Bara för att ta en enda bild… Men då har den varit så bra så att det inte går att låta bli, säger han och skrattar.

Några utställningar blir det varje år, men det finns inga inplanerade än. Just nu handlar det mest om vildsvinet som ska lagas till.

– Jag lagar hela stekar i ugnen, de får stå inne i 150°C i ett par timmar, då blir de möra och fina. Ibland gör jag grytbitar och något kalopsaktigt. Nu till exempel blir det en höstgryta, det är ju gott.

Det finns material klart till fem-sex böcker till, bland annat en om Ukraina och en annan om Storbritannien. Jan-Peter konstaterar att han är 66 år nu, så några fler fotoresor utomlands blir det inte. Men sedan kryper det fram att han nog inte är färdig trots allt.

– Man måste alltid ha någonting att se fram emot, någonting att göra. Jag skulle vilja tillbringa mer tid i Afrika, det skulle jag. Jag har varit där i några omgångar och jag känner mig som hemma där. Jag är så tacksam över att jag har valt det här jobbet, för jag har fått vara med om så otroligt många naturupplevelser. Tidiga morgnar med fantastisk dimma, möten med djur. Mina bilder är en stor kärleksförklaring till naturen.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil