Erik Axelsson, Vingåker, trivs i Hampetorps båtklubb. Bra med camping och restaurangen. Deras mål är att åka in till Örebro, de har försökt i tre-fyra år men för låga vattennivåer har stoppat dem. Men kanske att det går i år med tanke på bra vattenstånd. Foto: Sofie Isaksson
Per Håkan och Nongnut Bååth, Örebro, förbereder för sommarens turer. Storseglet ska upp och dynorna in. Båten har Per Håkan byggt själv 1980. Foto: Sofie Isaksson
Örebroaren Kurt Lindqvist installerar en solcell i fören för att kunna ladda batterierna när de är ute en helg och ligger på "svaj". Foto: Sofie Isaksson
I väntan på en badsommar. Foto: Sofie Isaksson
Krister Jakobsson, Hampetorp, har tänkt sig en trip till Polen i sommar på Tourship race. Skonaren mäter 14 meter och hunden heter Fanny. Foto: Sofie Isaksson
I väntan på en seglarsommar. Foto: Sofie Isaksson
Erik Axelsson, Vingåker, trivs i Hampetorps båtklubb. Camping och restaurangen är bra tycker han. Målet är att åka in till Örebro. De har försökt i tre-fyra år men för låga vattennivåer har stoppat dem. Foto: Sofie Isaksson

Fixar och putsar inför sommarens resor

Lugnet före anstormning. I Hampetorp på Södra Hjälmarens båtklubb fanns några entusiaster på plats och putsade och fixade med sina båtar. Erik vill segla med familjen och lägga till inne i Örebro vid Hamnplan. En resa de velat göra i flera år, som de hoppas kan bli av i sommar då vattenståndet ser bra ut i förhållande till i höstas då båten stod på botten.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Utgrävarglädje

Under helgen undersökte länsmuseet tillsammans med länsstyrelsen och Sveriges Metallsökarförening en förhistorisk fyndplats i Storsicke utanför Glanshammar. Både nutida och äldre fynd gjordes, Martin Rundkvist, arkeolog, sammanfattar. – Det äldsta var från 200-talet, romartiden, ett dräktspänne som har hållit ihop en klänning. Från 400-talet hittades ett dekorerat beslag som skvallrar…

Nu rustar de mötesplatsen vid den hälsobringande källan

De gamla hederstecknen i form av stolar med uthuggna sittytor vid Spånbrokällan i Lerbäck är ett minne blott. Nu ersätts de av robusta sittbänkar i trä, för att platsen ska fortsätta att vara en mötesplats vid den anrika hälsokällan.

”Jag vet inte vem jag är om jag inte får odla”

Att vara självständig är viktigt för Anna Lehman och lika viktigt är att kunna skapa. Hon har gjort en livsomställning för att få utlopp för det hon upplever ger henne välbefinnande - att odla blommor.
"De där åren var det mer rollerna patient och vårdgivare, nu har vi möjlighet att vara mor och son. Numera pratar vi mycket om kameror" berättar Erik. "Ja, eller snarare, du pratar och jag lyssnar" säger Eva och båda skrattar. Foto: Karin Löwengren
Det är svårt att hinna ta en bild där Erik inte skrattar. Foto: Karin Löwengren
Hunden Daisy är Eriks stora kärlek. Foto: Karin Löwengren
En av Eriks bilder. Fler går att se på instagramkontot photo_by_widlund. Foto: Erik Widlund
Nu vågar Eva slappna av igen. Foto: Karin Löwengren

Erik och mamma Eva har massor av glädje att ta igen

Erik Widlund levde med psykoser, självhat och upprepade självmordsförsök under många år. Numera består livet av föreläsningar, fotografering, hunden Daisy och högljudda skratt. – Ja, jag skrattar mycket, jag har mycket glädje att ta igen, säger Erik med ett leende.

När man träffar Erik Widlund, 43 år, från Kumla, är det svårt att tro att det någonsin funnits ett enda moln på hans himmel; han är pratsam och sprider glad energi omkring sig. Men ungefär tio år av hans liv gick till konstanta tankar på att han ville dö.

– Jag var väldigt stressad i början av 20-årsåldern och gick in i ett utmattningssyndrom. Jag blev paranoid, deprimerad och självhatet växte till, förklarar han.

Eriks första självmordsförsök ledde till att han blev inlagd på akutpsyk i Örebro. Varken Erik eller Eva Hansson, hans mamma, vet hur länge han låg där – tidsbegreppen för de åren är försvunna – för Eva av sömnlöshet och stress över att aldrig veta vad nästa telefonsamtal innebar, och för Erik, som mest, 14 olika slags mediciner per dag och flera elchocksbehandlingar. Tvångsinläggningar och självmordsförsök blev slentrian i det nattsvarta hat som Erik levde med inombords.

– Jag var ju alarmerande beredd 24 timmar per dygn. Om Erik ringde mitt i natten så var det bara att hoppa upp ur sängen, sedan körde vi runt och jag lyssnade tills det lättade. Sedan skulle jag upp och jobba klockan sju. Det var tufft, mycket tufft, säger Eva.

– Ja, det var åtta-tio år som det var riktigt jävla illa, det lugnade mig att tänka på och prata om att jag skulle plågas. Det var väl ingen häftig resa för dig? frågar Erik.

– Nej, det kan jag inte påstå, säger Eva torrt.

Kärleken och värmen mellan Erik och Eva går nästan att ta på. Han tjuväter av kakorna medan hon säger åt honom att sätta sig längst ut i soffan där det inte finns några kuddar.

– Jag har aldrig varit så nära döden som när jag har fötterna på mors uppfluffade soffkuddar! säger Erik och skrattar högt.

Erik berättar att han under en period var helt utsuddad som person, nollställd känslomässigt, förutom det starka hatet.

– Jag visste att mina anhöriga skulle ha det bättre utan mig, men samtidigt ville jag inte lämna dem i sorg. Jag har stått på tågspåret och ringt mor för att säga hejdå.

Tårarna rinner på Eva när hon berättar.

– Genom luren hörde jag tåget komma, jag bara skrek rakt ut, kastade på mig kläderna och åkte. Jag har aldrig sett Erik så arg som han var då, han blev tvångsomhändertagen direkt. Jag kände mig oerhört ensam de här åren, det var kämpigt. I efterhand har mina vänner frågat varför jag inte berättade, men jag ville inte lämna ut Erik, det var ju en ”skämssjukdom”.

Det har gått åtta år sedan Eriks senaste självmordsförsök. Han konstaterar att han kan se en slags vändpunkt tack vare bland annat terapeuten Amir.

– Jag kände att ”det finns en chans nu”, men var jätterädd att det skulle tas ifrån mig. Någonstans blir skitlivet en trygghet, för det har man lärt sig hantera, förklarar han.

För Eva var det tveeggat när Erik började må bättre; hon behövde släppa taget igen.

– Flera gånger per dag pratade vi i telefonen. När det inte behövdes mer… det var en plåga för mig. Men det växte fram att jag vågade lita på att ”nu mår han bättre”.

Erik är fylld av tacksamhet, men Eva känner inte att hon hjälpte honom tillräckligt när han var sjuk.

– Jag har funnits där, så mycket mer har jag inte kunnat göra.

Men vad skulle du ha gjort då, tänker du?

– Det var en bra fråga! Men det har gett en känsla av att jag har varit en dålig mamma, jag gjorde för lite, säger Eva sorgset.

Numera är rutiner jätteviktiga för Erik och han har behövt lära sig att leva igen.

– Jag är fortfarande sjuk och jag lever med återkommande skov och tankar om döden. Men jag anser att jag har det väldigt bra. Det är inte synd om mig, det är liksom en del av mig. Det handlar om acceptans, konstaterar han.

De senaste tre-fyra åren har han hållit i suicidpreventiva föreläsningar för Riksförbundet Hjärnkoll, han har börjat med naturfotografering och Daisy har kommit in i hans liv.

– Ja, hon är mitt allt, min fasta punkt och för söt för sitt eget bästa, säger han och ler och tittar på yorkshireterriern som ligger på en filt i soffan.

Erik har hållit föreläsningar för både läkare på Sahlgrenska sjukhuset och för politikerna i Almedalen och Eva säger att hon är så stolt över honom.

– Ja, det är jag! Jag kan inte fatta när han föreläser, han pratar ju så att det inte går att få tyst på honom. Jag är jätteglad att han har hittat fotograferingen och att han kan få leva ett liv som är värt att leva.

– Jag har mycket glädje att ta igen, säger Erik med ett leende.

Glada upplevelser i duggregn

Höstmarknad skapade glädje för de äldre på Hagagården i Glanshammar.