Möten på cykel

 Jag har ungefär fem kilometers väg till jobbet. Det är naturskön grusväg, asfalterad väg med morgontrafik, cykelbana genom morgontrötta villakvarter. Jag cyklar genom parker på välskötta gångar, färden tar mig längs ån och till slut över ån och fram till min arbetsplats. 

   Nästan varje dag möter jag mina pendlarvänner, det är dem jag ser på min resa till arbetsplatsen. Jag har nu sett samma människor i snart fem år, några av dem kämpar på cykel precis som jag, andra promenerar. Alla är vi på väg någonstans, förmodligen till våra jobb, men inte alla.

Vart är de på väg?

   Den första som jag möter är en äldre man som står där längs kanten på den grusade cykelvägen. Han står där med sin fina, dyra kikare och skådar på fåglar. Han tittar väldigt sällan på mig när jag trampar förbi. Han koncentrerar sig på sina fjäderprydda vänner och tar ingen notis om mig. Denne man hälsar jag aldrig på och han hälsar inte på mig.

Kämpar mig uppför backen och när jag fortsätter genom villaområdet möter jag två personer, en man och en kvinna som jag egentligen inte känner utan mer känner till. Vi har så smått börjat heja på varandra då vi möts. Lite avvaktande, kanske inte så hjärtligt, mer pliktskyldigt. Jag vet vilka de är och de vet vem jag är.

     När jag sedan kört genom rondellen möter jag en yngre kvinna på cykel som jag känner igen till utseendet och jag ser på hennes blick att hon känner igen mig. Men vi har ännu inte börjat att hälsa, det känns märkligt, så typiskt närkingskt.

Några minuter senare möter jag en gammal arbetskamrat också på cykel. En ung kvinna med en tom barnsadel på cykeln. Hon kommer alltid i full fart, förmodligen sen till jobbet efter att hon lämnat barn på förskolan. Vi hejar hjärtligt i farten.

När jag kommit in i parken möter jag en kvinna med rullator. Hon synar mig noggrant från topp till tå, eller från keps till pedal och jag tror att jag kanske egentligen känner henne. Jag tror på något vis att hon är från mina hemtrakter men åldersskillnaden är stor och det är ingen som fanns i min ungdoms umgängeskrets. Vi hejar inte på varandra utan tittar på alla fåglarna i parken istället när vi möts.

   När jag nästan är framme vid jobbet får jag ofta stanna vid ett rödljus. Ibland står där en dam på andra sidan, välklädd, nästan parant. Jag har träffat henne en gång för några år sedan, helt kort, kanske i tio minuter men jag känner igen henne ändå. Varför vet jag inte. I min fantasi är hon någon form av receptionist, och änka kanske, då hon ofta är kladd i svart. Jag ser att hon haltar lätt men ändå så har hon ett oklanderligt yttre. Jag ser att mitt korta möte med henne inte gett något bestående minne hos henne av mig. När vi möts på övergångsstället går hon i sina egna tankar. I min fantasi är hennes tankar sorgsna.

  En minut senare är jag på jobbet och alla möten blir bortglömda. Bortglömda till nästa morgon då de dyker upp igen, som smultron på en tråd.

Skriven av Åke Johansson

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Munskydd i tropisk hetta

Jag pustar ut, hemkommen efter några dagar i Tyskland för att hälsa på en utvandrad son, direkt efter att reglerna

Besprutad och redo för närkontakt

Så där ja. Nu är man besprutad och redo att möta omvärlden igen med förnyad kraft. Jag kanske till och

Sommarplågor och semesterskägg

Rubriker om sommarplågor gör mig fundersam. Måste man hitta plågor om allt hela tiden tänker jag, speciellt om sommaren som

Prestige framför landets bästa?

Svenska folket fick för några dagar sedan bevittna en unik händelse – att sittande statsminister röstades bort av Riksdagens majoritet. Detta betyder antingen att en eller flera så kallade talmansrundor påbörjas (att talmannen försöker få fram en ny statsminister via samtal med Riksdagens partier) eller att vi får ett extraval till Riksdagen. Om talmansrundorna misslyckas blir det också ett extraval. Idag vet vi – det blev samtal i Riksdagen.

Sverige har tidigare inte varit vant vid att Riksdagen består av många olika partier vilket varit vanligare i våra nordiska grannländer. Vi har inte heller haft så många som åtta riksdagspartier (först från och med 2010 års val) varav flera ligger relativt nära fyraprocentsspärren – den gräns där man antingen överskrider den och kommer in i Riksdagen eller får mindre än fyra procent av rösterna i valen och åker ur vårt parlament. Detta nya partilandskap verkar mer och mer skapa en oreda i politiken vilket ter sig något främmande för många av oss.

I särskilt Norge och Finland har det under senare decennier varit vanligt med flera partier från båda blocken i en och samma regering. I Sverige har ett liknande mönster först blivit allvar med det så kallade januariavtalet från 2019 även om vi haft regeringskoalitioner mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna under både 1930- och 1950-talen – frånsett samlingsregeringen under andra världskriget och riksdagspolitiken i början av 1900-talet.

En av de heta frågor som nu diskuteras bland medborgarna är om partiprestige eller kanske partiegoism tagit över de senaste årens partikultur med en kulmen på årets längsta dag (21.6) då statsministern röstades bort från regeringsmakten? Rent formellt finns det inget att anmärka på Riksdagens omröstning. Demokratin måste inrymma även sådana ageranden men frågan är om händelserna ändå var rimliga i en period då pandemin rår över oss och världen, arbetslösheten är oacceptabelt hög och klimathoten ökar – dessutom ett år före ordinarie val?

Mina finländska vänner förstår inte att hela regeringen kan falla på en enda punkt (44) av sammanlagt 73 – fria hyror (en form av marknadshyror) i nyproduktionen av hyreslägenheter. Frågan är dessutom om det verkligen blir fler lägenheter att hyra genom fria hyror? Kanske i storstäderna men på landsbygden? De förstår inte heller att ett parti som behövs för att få igenom en regerings budget inte tillåts förhandla om den budget de måste rösta för i parlamentet.

När flera partier i Sveriges Riksdag enligt opinionsinstituten ligger nära eller under fyra procent tycks rädslan för nästa val skapa panik i partiernas agerande. Partiprestigen verkar ta över ansvaret för landets styre i en krisperiod. Vad säger detta om framtiden?

Till sist – en liten reflektion kring konflikten mellan C och V. När jag exempelvis granskar deras landsbygdsprogram och program för viktig infrastruktur är likheterna stora. Varför inte bygga samarbetet framöver på de punkterna istället för på det som skiljer?

Ronny Svensson, fristående debattör/glesbygdsforskare

Äntligen midsommar med sill och potatis!

En borde inte sova. Han hade så rätt Jeremias i Tröstlösa när han skrev de berömda orden. För vem vill