Möten på cykel

 Jag har ungefär fem kilometers väg till jobbet. Det är naturskön grusväg, asfalterad väg med morgontrafik, cykelbana genom morgontrötta villakvarter. Jag cyklar genom parker på välskötta gångar, färden tar mig längs ån och till slut över ån och fram till min arbetsplats. 

   Nästan varje dag möter jag mina pendlarvänner, det är dem jag ser på min resa till arbetsplatsen. Jag har nu sett samma människor i snart fem år, några av dem kämpar på cykel precis som jag, andra promenerar. Alla är vi på väg någonstans, förmodligen till våra jobb, men inte alla.

Vart är de på väg?

   Den första som jag möter är en äldre man som står där längs kanten på den grusade cykelvägen. Han står där med sin fina, dyra kikare och skådar på fåglar. Han tittar väldigt sällan på mig när jag trampar förbi. Han koncentrerar sig på sina fjäderprydda vänner och tar ingen notis om mig. Denne man hälsar jag aldrig på och han hälsar inte på mig.

Kämpar mig uppför backen och när jag fortsätter genom villaområdet möter jag två personer, en man och en kvinna som jag egentligen inte känner utan mer känner till. Vi har så smått börjat heja på varandra då vi möts. Lite avvaktande, kanske inte så hjärtligt, mer pliktskyldigt. Jag vet vilka de är och de vet vem jag är.

     När jag sedan kört genom rondellen möter jag en yngre kvinna på cykel som jag känner igen till utseendet och jag ser på hennes blick att hon känner igen mig. Men vi har ännu inte börjat att hälsa, det känns märkligt, så typiskt närkingskt.

Några minuter senare möter jag en gammal arbetskamrat också på cykel. En ung kvinna med en tom barnsadel på cykeln. Hon kommer alltid i full fart, förmodligen sen till jobbet efter att hon lämnat barn på förskolan. Vi hejar hjärtligt i farten.

När jag kommit in i parken möter jag en kvinna med rullator. Hon synar mig noggrant från topp till tå, eller från keps till pedal och jag tror att jag kanske egentligen känner henne. Jag tror på något vis att hon är från mina hemtrakter men åldersskillnaden är stor och det är ingen som fanns i min ungdoms umgängeskrets. Vi hejar inte på varandra utan tittar på alla fåglarna i parken istället när vi möts.

   När jag nästan är framme vid jobbet får jag ofta stanna vid ett rödljus. Ibland står där en dam på andra sidan, välklädd, nästan parant. Jag har träffat henne en gång för några år sedan, helt kort, kanske i tio minuter men jag känner igen henne ändå. Varför vet jag inte. I min fantasi är hon någon form av receptionist, och änka kanske, då hon ofta är kladd i svart. Jag ser att hon haltar lätt men ändå så har hon ett oklanderligt yttre. Jag ser att mitt korta möte med henne inte gett något bestående minne hos henne av mig. När vi möts på övergångsstället går hon i sina egna tankar. I min fantasi är hennes tankar sorgsna.

  En minut senare är jag på jobbet och alla möten blir bortglömda. Bortglömda till nästa morgon då de dyker upp igen, som smultron på en tråd.

Skriven av Åke Johansson

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Kronprinsessan slår alla kungar

Vi har haft finbesök i länet. Kronprinsessan med sin prins, Daniel, var här för ett par veckor sedan. Eller som

”Jag håller inte med dig!”

Då och då träffar jag personer som läser mina krönikor och säger: ”Jag tänkte nästan skriva ett mail eller sms

Här minsann händer det grejer

Säga vad man vill om Västernärke, men där har det verkligen hänt saker värda att berätta. Min anonyma källa Hasselfors-Lasse,

Nu är det äntligen dags – restriktioner goodbye!

Nu är det äntligen dags! Att fritt få göra vad man vill utan att tänka efter före. Ingen kunde väl föreställa sig i februari 2020 att det skulle ta nitton månader innan allt blev som vanligt igen.

Men jag kommer ihåg att expertisen varnade just för det. ”Cirka två år” sa någon smittskyddsexpert just vid utbrottet, men inte ville man tro på det.

Jag hörde just ett program på radion som ställde frågan: Vad kommer att förändras i ditt liv? Och jag tänkte direkt att nej, det blir just ingenting. I radioprogrammet talades det mest om de som jobbat hemifrån. Det gäller inte mig. Jag har inte jobbat hemifrån en enda dag för det är tekniskt omöjligt. Så det blir ingen skillnad. Jag går inte heller regelbundet på fotboll, hockey eller andra publiksporter. Så det blir ingen skillnad. Det var evigheter sen jag gick på stor konsert eller festival. Så det blir ingen skillnad.

Men sedan började jag tänka lite längre. Det är bra att göra ibland, för jag kom på en hel massa saker som gör skillnad även för mig.

Jag kan åka utanför Sveriges gränser igen. Jag var visserligen i Tyskland redan i somras, men nu kan jag åka på en riktigt gemytlig tysk julmarknad igen. Jag längtar redan. Jag kan hälsa på vänner i Spanien och Amerika. Det sistnämnda kräver ju både tid och resurser förstås, men jag kan i alla fall. Om det blir av är en annan sak.

Jag kan gå på teater igen. Alltför sällan kommer man iväg, men att åka och se de fantastiskt professionella skådisarna på Länsteatern i Örebro har jag saknat, plus Karlskogarevyerna förstås.

Jag kan gå på kurs igen. Vad ska jag lära mig? Italienska? Måla akvarell? Ta jägarexamen? Inspelningsteknik? Dansa folkdans?

Vi kan arrangera pubkvällar i hembygdsföreningen igen. Det är roligt varje gång. Olika teman – vad ska det bli i höst? Halloween? Karaoke? 80-talet? Country? Kanske något helt galet för att fira? Pjäxdans? Eller vad hette det där som man gjorde på det knäppa 70-talet när man klädde sig i lakan? Togaparty!

Frågan är hur länge det dröjer innan vi börjar krama mer eller mindre främmande människor igen eller hälsa i hand. Jag saknar handhälsningen. Det blir inte riktigt på riktigt att bara säga sitt namn och vifta lite vilset med handen.

Men jag hoppas att vissa saker dröjer kvar. Digitala möten till exempel. Bor man flera mil från stan så vet man att det är mycket längre för folk att åka ut till landet än tvärtom. Digitala möten är oöverträffade. Man sparar massor av tid och bensinpengar och miljöpåverkan. Och det är inte så himla svårt när man gjort det några gånger. Betydligt mindre småprat och annat tidsödande blir det också. Kaffepauserna blir inte lika roliga, men å andra sidan kan man sätta igång tvättmaskinen eller potatisgrytan under tiden.

Jag säger välkommen till en normalare värld och hoppas på att covid -19 kan betraktas ungefär som en säsongsinfluensa i fortsättningen.

Att bli gammal är inget för veklingar

Tre kvinnor. Tre länsbor. En pensionerad sjuksköterska, en biomedicinsk civilingenjör och en närmare 100-årig professor emeritas som vill lyfta samhällets