Möten på cykel

 Jag har ungefär fem kilometers väg till jobbet. Det är naturskön grusväg, asfalterad väg med morgontrafik, cykelbana genom morgontrötta villakvarter. Jag cyklar genom parker på välskötta gångar, färden tar mig längs ån och till slut över ån och fram till min arbetsplats. 

   Nästan varje dag möter jag mina pendlarvänner, det är dem jag ser på min resa till arbetsplatsen. Jag har nu sett samma människor i snart fem år, några av dem kämpar på cykel precis som jag, andra promenerar. Alla är vi på väg någonstans, förmodligen till våra jobb, men inte alla.

Vart är de på väg?

   Den första som jag möter är en äldre man som står där längs kanten på den grusade cykelvägen. Han står där med sin fina, dyra kikare och skådar på fåglar. Han tittar väldigt sällan på mig när jag trampar förbi. Han koncentrerar sig på sina fjäderprydda vänner och tar ingen notis om mig. Denne man hälsar jag aldrig på och han hälsar inte på mig.

Kämpar mig uppför backen och när jag fortsätter genom villaområdet möter jag två personer, en man och en kvinna som jag egentligen inte känner utan mer känner till. Vi har så smått börjat heja på varandra då vi möts. Lite avvaktande, kanske inte så hjärtligt, mer pliktskyldigt. Jag vet vilka de är och de vet vem jag är.

     När jag sedan kört genom rondellen möter jag en yngre kvinna på cykel som jag känner igen till utseendet och jag ser på hennes blick att hon känner igen mig. Men vi har ännu inte börjat att hälsa, det känns märkligt, så typiskt närkingskt.

Några minuter senare möter jag en gammal arbetskamrat också på cykel. En ung kvinna med en tom barnsadel på cykeln. Hon kommer alltid i full fart, förmodligen sen till jobbet efter att hon lämnat barn på förskolan. Vi hejar hjärtligt i farten.

När jag kommit in i parken möter jag en kvinna med rullator. Hon synar mig noggrant från topp till tå, eller från keps till pedal och jag tror att jag kanske egentligen känner henne. Jag tror på något vis att hon är från mina hemtrakter men åldersskillnaden är stor och det är ingen som fanns i min ungdoms umgängeskrets. Vi hejar inte på varandra utan tittar på alla fåglarna i parken istället när vi möts.

   När jag nästan är framme vid jobbet får jag ofta stanna vid ett rödljus. Ibland står där en dam på andra sidan, välklädd, nästan parant. Jag har träffat henne en gång för några år sedan, helt kort, kanske i tio minuter men jag känner igen henne ändå. Varför vet jag inte. I min fantasi är hon någon form av receptionist, och änka kanske, då hon ofta är kladd i svart. Jag ser att hon haltar lätt men ändå så har hon ett oklanderligt yttre. Jag ser att mitt korta möte med henne inte gett något bestående minne hos henne av mig. När vi möts på övergångsstället går hon i sina egna tankar. I min fantasi är hennes tankar sorgsna.

  En minut senare är jag på jobbet och alla möten blir bortglömda. Bortglömda till nästa morgon då de dyker upp igen, som smultron på en tråd.

Skriven av Åke Johansson

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Blev du lurad eller inte?

Första april är alltid kul tycker jag, även om aprilskämten inte är så påtagliga längre. Många nätsidor och tidningar har

Inga genvägar till rikedom

Hur blir man rik utan att göra något? Många har försökt, men få lyckats. Att ligga på sofflocket och tro

Kladdgubbar, vaccin och VÅR!

Jag ska inte ilska mig för mycket över Göran Lambertz för det är så många andra som gör, men lite

Har du beställt färdtjänst?

– Är det du som har beställt färdtjänst? Jag kan säga att frågan kom överraskande. Den ställdes av en taxichaffis

Vi måste höja våra röster för att höras

I efterdyningarna av internationella kvinnodagen vill jag uppmärksamma en händelse runt kvinnosjukvården, närmare bestämt förlossningen. För ett par månader sedan