Ingen tänker bättre än jag!

Jag läste en rolig krönika häromdagen. Den är skriven av Kristian Wedel och publicerad i Göteborgs-Posten. Den heter ”Jag skriver som Donald Trump pratar”. Jag tänkte att detta måste vara framtidens sätt att skriva. Så jag gör ett försök.

Wedels krönika var det roligaste jag läst på länge.

Fast egentligen inte, när jag tänker på det. Jag brukar skriva roligare krönikor än han. Han skriver oftast fake news. Det gör jag också, fast mycket roligare fake news än han. Faktiskt skriver jag de roligaste fake newsen som finns. Det säger alla. Min redaktör brukar ringa och gråta av lycka varje gång jag skrivit något.

Det gör förresten min mamma också. Min mamma är bäst. Det finns ingen bättre mamma. Det säger alla. Hon är i riskgrupp säger dom för hon är 88 år. Men det är inga problem. Problem finns inte. Jag är ju ingen läkare, men jag vet hur det ligger till. Det säger alla. De brukar faktiskt säga att jag vet mer än någon läkare. Det här Kinaviruset är inget att bry sig om. Jag vet, för jag blev frisk. Jag är friskare än någon annan. Verkligen. Det finns mediciner och medel att ta för att bli frisk. De bästa medel som finns. De sköljer rent i kroppen.

Jag brukar gå ut och promenera i naturen innan jag skriver. Den är så vacker. Vackrare än någonting annat. Jag brukar tänka att den är vackrare nu än någonsin­. Jag plockar lite svamp också. Jag är verkligen bra på att plocka svamp. Ibland frågar mamma mig om svampen inte är giftig. Men det vet jag ju att svamp alltid är gott, så det är inga problem. Folk brukar fråga mig om råd när det gäller svamp och jag har alltid de bästa råden. Jag är väldigt generös med råd. Alla är förvånade över hur bra råd jag kan ge dom.

Folk säger också att klimatet håller på att bli varmare. Men det är fake news. När jag promenerar märker jag ju att det är kallt på vintern. Jag är ju ingen forskare, men jag är bra på att tänka. Jag tänker bäst av alla. Ingen tänker bättre än jag.

Medan jag promenerar brukar jag tänka att jag bor i världens bästa land. Jag tänker att andra länder mest är skitländer och ibland säger jag det också. Såna där länder som våra grannländer till exempel. Dom vill inte ha dit oss för dom påstår att vi har mycket Kinavirus men det är fake news. Det är vi som borde stänga ute dom. Det vore bra med en mur längs gränsen tycker jag. Murar är bra. Väldigt bra faktiskt. Jag skulle kunna bygga en. Jag bygger världens bästa murar. Det säger alla.

Följ mig gärna på Twitter för där har jag flera miljoner följare. Eller miljarder faktiskt. Ingen twittrar lika bra som jag.

Om Donald Trump kan bli vald till president genom att uttrycka sig på det här sättet så är det väl bra nog för en krönika i Länsposten. Så varsågoda, så här låter fram­tidens krönikor!

Vill inte vänja mig vid en sån jul…

Man vänjer sig” heter en ganska sorglig låt av Kjell Höglund. Sorglig för att den beskriver ett tråkigt liv. Men

Ungt coronasnack och en bilbaby

Jag öppnade dörren åt grannpojken härom dagen. Han hade glömt nyckeln. Vi har en dubblett, just för sådana situationer. Och

Tabletter

   För en tid sedan avslöjade jag en av mina hemliga böjelser i ett av mina kåserier. Detta skapade en hel del munterhet bland läsarna av kåsörens rader men det visade sig att jag inte var ensam om min böjelse.

Jag var inte ensam om att organisera om disken i diskmaskinen efter den jag delar hushållet med. Jag kanske kan skylla på miljön eftersom jag säkert sparar in var sjätte eller sjunde disk och på så sätt minskar belastningen på våra vattendrag. Förmodligen är det nog bara ett utslag av överdrivet ordningssinne på gränsen till något sjukligt. Nu ska kåsören avslöja ytterligare en sak på samma tema – något som skiljer och samtidigt för oss samman i hushållet.

   Härom veckan tog jag mod till mig och påpekade för frun att hennes metod att trycka ut huvudvärkstabletter ur den aluminiumkartan där de är förpackade sände kalla kårar längs min ryggrad. Tabletterna trycktes ut i ett måfå-mönster helt utan system och tanke. Bristen på organisation, systematik och logik var uppenbar.

De små locken av tunn, tunn metall fladdrar oregelbundet. Jag blir tvingad att vända och vrida på kartan av tabletter för att lista ut vilka tabletter som är kvar och vilka fickor som är tomma. Att få tillbaka kartan i asken är en nästintill omöjlig uppgift speciellt när den andra kartan finns i förpackningen, tillsammans med bipacksedeln som är det första som måste ut ur den slimmade kartongen.

”Jag trycker ut dem där tummen hamnar ” säger hon till mig när jag frågar vad anledningen till denna i mitt tycke sorglösa inställning till att ta ut tabletterna beror på. Men jag kan ändå inte annat än gilla hennes äventyrliga och obekymrade sätt att jobba när hon tar sin medicin.

Det här innebär att en av mina självpåtagna uppgifter i hushållet är att skapa ordning och symmetri i askens två kartor. När jag behöver en huvudvärkstablett ser jag det som mitt uppdrag att städa och ordna kartorna med kvarvarande tabletter i en logisk struktur.

   Det är ett märkligt behov jag har att bringa ordning i asken. Jag har ingen aning om varför eller hur det började. Men jag är nog en sån som vill hitta mönster och system i vardagen.

Jag är road av både korsord och Sudoku och det låter lite grand som om det finns i samma område som att effektivisera i diskmaskinen eller organisera aluminiumkartorna i asken för huvudvärkstabletter.

Som tur är så är jag ingen storkonsument av huvudvärkstabletter vilket är bra för då skulle mina konstiga böjelser påverka mitt liv i större omfattning än vad det gör idag. Jag lockas på ett märkligt sätt av att klippa bort de aluminiumflärpar och aluminiumrutor som är tomma för att på ett strukturerat sätt kunna fortsätta äta huvudvärkstabletter vid behov.

   Jag funderade på om jag var ensam om detta förhållningssätt till ordningen i dessa askar så jag intervjuade mina arbetskamrater runt kaffebordet en dag när vi hade brist på samtalsämnen. Det visade sig att jag inte var ensam om mitt sätt att ordna huvudvärkstabletterna på. Alla kunde berätta om respektive, fruar, sambo eller en make som betedde sig som min livskamrat.

   Det verkar svårt att hitta ett par där de båda gör på samma sätt när de letar fram tabletter eller fyller på diskmaskinen.

Åke Johansson

Det är synd om människorna

Det är synd om människorna, sa Strindberg. Och visst är det. Allting är relativt, sa Einstein. Och visst är det.

Bussiga Åke och hans busiga Carin

På tur i falckarnas land. Det låter som en spännande ornitologisk reseskildring men handlar i stället om livet på en livsmedelsbuss i Västernärke på 70-talet.

Det var länge sedan jag läste en så charmig och landsbygdsnära bok. Det här är äkta kulturhistoria om människor (inte sällan udda) och tankar sedda från ett barnsperspektiv och utmejslade inuti en varubuss.

Det är alltså Carin Moberg som i ”Pappas tös” berättar om turerna hon gjorde med sin pappa Åke Moberg, legendarisk varubussrattare under många år.

Titeln har att göra med att det var ”Falckarnas” buss som pappa Åke körde. Falcks varubuss utgick från Vintrosa och kördes runt på varenda bygata inom ett par mils radie från Vintrosa.

Och visst har rubriken fog för sig. Åke Moberg var en bussig mobil handelsman­ som på ett nästan uppoffrande sätt hjälpte människor i bygden med inte bara att leverera livsmedel, utan inte sällan med att bära hem varorna, prata med folk en stund, uppmuntra ensamma med några positiva ord och vara en slags allmän trygghet för bygden.

De är borta nu. Både den här bussen och den som Göte Thyberg körde i Östernärke. Men för många människor på bygden var de pulsådern till ett drägligt liv.

Carin Moberg släpper loss en härlig berättarteknik, där hon ser allt från ett barns perspektiv. På så sätt blir den här boken ett viktigt tidsdokument om en svunnen era, då inte alla var stöpta

i samma form.

Här möter vi Skrantåsa-Erik, Albuska-John, Svenna-Johan, Nisse på Mossen, tant Gerda i Bäck, kyrkoherde Isman, leksaks-Fabrikörn, Nisseskratt, fru Segelberg som alltid ville ha Port Salut, Vintrosas A-mor, motorcykel-Rosell i Ribboda, Lanna-Märta, Mariga Mary, Strykjärns-Lasse och en lång rad andra härliga individer.

Härliga, äkta människor, av vilka de flesta är borta sedan länge. En del finns på bild i boken, och minsann, några av bilderna är från ett reportage som undertecknad gjorde om varubussen någon gång sent 70-tal. Och var ska Länsposten vara med och bevaka, om inte på landsbygden.

Carin är alltså barn när hon följer med pappa Åke på hans långa dagsturer. Byarna passerar revy som på ett pärlband: Lanna, Hidingebro, Tångeråsa, Bälsås, Lekhyttan, Klunkhyttan, Ribbohyttan, Sörgårdarna, Brohyttan, Spånga, Ängsholmen, Gräve, Åkerby, Lindbacka…

Ibland drar kunderna med sig koskit på stövlarna in i varubussen. Eller också luktar det gris ordentligt efter en och annan. Det är äkta landsbygd, med äkta dofter. Lilla Carin lär sig att de här människorna och hennes pappa, lanthandlaren i ordets rätta bemärkelse, har något gemensamt de värnar – livet på landsbygden. Genuint, osminkat.

Mellan varven är Carin busig och smygläser serietidningar, som sedan ska säljas. Det gäller att bläddra försiktigt så att kunderna inte upptäcker att de är lästa.

I dag är Carin färgspecialist i gamla kvarnen i Karlslund. Hon blev inte busschaufför/lanthandlare som hon i barnaåren trodde hon skulle bli. Hennes dotter Kajsa Moberg fick Unga landsbygdspriset för framgångsrikt företagande 2020 – Kavat snickeri i Asker. Det blev landsbygd i alla fall. Äpplena föll inte långt.