Bra att ha eller absolut nödvändigt?

Saker man ”måste ha” är något som jag funderar på ganska ofta.

Vi lever i en tid där konsumtionen är tämligen ohämmad och prylar och saker översvämmar oss. Affärerna är ju beroende av att vi slänger bort och köper nytt. Det gör också att saker man köper inte är gjorda för att hålla länge.

Att ha en mobil längre än ett par år är svårt. Köpa nytt batteri när det gamla börjar ge upp? Nej, köp en ny telefon. När man köper dem är de redan fulla med appar som någon annan bestämt att man behöver och de flesta går inte att ta bort. Suck …

Jag köpte en ogräsraka för att få bort ogräset mellan stenplattorna. Den var förvånansvärt billig och gick också sönder efter tre gånger. Hur många fantastiska prylar som ska skiva och strimla maten har man haft under åren som står tillsammans med bakmaskinen och samlar damm?

Andra prylar jag minns att jag faktiskt köpt var mobilstationen där man skulle lägga ifrån sig mobilen när man kom hem. Den är utmärkt att samla läsglas­ögon i. Äggkokaren, den där lilla plastgrejen man lägger i kastrullen som visar när äggen är klara har jag inte ens provat.

Lyckligtvis finns det saker jag aldrig ens övervägt att köpa, som en cornflakesdispenser, bacontoaster, en egen öltapp eller­ högtalare i duschen. Men jag funderar lite på kaffebryggaren med inbyggd wifi eller en självgående visp. Eller varför inte en robothund?

Redan när jag hade småbarn fanns det stora krav på vad ungarna ”måste” ha, men jag har en känsla av att det är ännu värre nu. Att alla måste ha en studsmatta är ju tydligt. Mobiltelefon har väl alla ungar, fast jag mår riktigt illa när jag tänker på vad de kan få se bara genom en enkel sökning. Speldator, airboard, elscooter och mjukglassmaskin är prylar som verkar stå högt på ungarnas presentlista i dag.

Men vart leder oss detta konsumtions­samhälle? Naturligtvis helt åt skogen. Naturvårdsverket har räknat ut att om vi ska ha ett hållbart samhälle måste konsumtionen sjunka till en fjärdedel om man talar om naturresurser. Deras rapport om hållbara konsumtionsmönster från 2015 talar mycket om frivillighet, konsumenternas makt och företagens egen vilja.

Men klarar vi verkligen av att ställa om av egen vilja? Nej, så länge pengar och vinning är det som styr måste det nog till handlingskraftiga politiker som kan styra med lagar. Ramaskriet när det gällde att ta mer betalt för plastkassarna la sig ganska snart och nu anser 59 procent av svenskarna att det var en bra reform.

I mitt huvud öppnades möjligheten för svenska entreprenörer att framställa den ultimata, miljövänliga flergångskassen. Nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Dessutom, är det så himla svårt att ta med sig en kasse i bilen eller handväskan så får man väl betala de extra kronorna för plastkassen då. För dem som verkligen behöver kronorna till annat är nog att ta med sig en kasse i handväskan ett litet problem.

Vill inte vänja mig vid en sån jul…

Man vänjer sig” heter en ganska sorglig låt av Kjell Höglund. Sorglig för att den beskriver ett tråkigt liv. Men

Ungt coronasnack och en bilbaby

Jag öppnade dörren åt grannpojken härom dagen. Han hade glömt nyckeln. Vi har en dubblett, just för sådana situationer. Och

Tabletter

   För en tid sedan avslöjade jag en av mina hemliga böjelser i ett av mina kåserier. Detta skapade en hel del munterhet bland läsarna av kåsörens rader men det visade sig att jag inte var ensam om min böjelse.

Jag var inte ensam om att organisera om disken i diskmaskinen efter den jag delar hushållet med. Jag kanske kan skylla på miljön eftersom jag säkert sparar in var sjätte eller sjunde disk och på så sätt minskar belastningen på våra vattendrag. Förmodligen är det nog bara ett utslag av överdrivet ordningssinne på gränsen till något sjukligt. Nu ska kåsören avslöja ytterligare en sak på samma tema – något som skiljer och samtidigt för oss samman i hushållet.

   Härom veckan tog jag mod till mig och påpekade för frun att hennes metod att trycka ut huvudvärkstabletter ur den aluminiumkartan där de är förpackade sände kalla kårar längs min ryggrad. Tabletterna trycktes ut i ett måfå-mönster helt utan system och tanke. Bristen på organisation, systematik och logik var uppenbar.

De små locken av tunn, tunn metall fladdrar oregelbundet. Jag blir tvingad att vända och vrida på kartan av tabletter för att lista ut vilka tabletter som är kvar och vilka fickor som är tomma. Att få tillbaka kartan i asken är en nästintill omöjlig uppgift speciellt när den andra kartan finns i förpackningen, tillsammans med bipacksedeln som är det första som måste ut ur den slimmade kartongen.

”Jag trycker ut dem där tummen hamnar ” säger hon till mig när jag frågar vad anledningen till denna i mitt tycke sorglösa inställning till att ta ut tabletterna beror på. Men jag kan ändå inte annat än gilla hennes äventyrliga och obekymrade sätt att jobba när hon tar sin medicin.

Det här innebär att en av mina självpåtagna uppgifter i hushållet är att skapa ordning och symmetri i askens två kartor. När jag behöver en huvudvärkstablett ser jag det som mitt uppdrag att städa och ordna kartorna med kvarvarande tabletter i en logisk struktur.

   Det är ett märkligt behov jag har att bringa ordning i asken. Jag har ingen aning om varför eller hur det började. Men jag är nog en sån som vill hitta mönster och system i vardagen.

Jag är road av både korsord och Sudoku och det låter lite grand som om det finns i samma område som att effektivisera i diskmaskinen eller organisera aluminiumkartorna i asken för huvudvärkstabletter.

Som tur är så är jag ingen storkonsument av huvudvärkstabletter vilket är bra för då skulle mina konstiga böjelser påverka mitt liv i större omfattning än vad det gör idag. Jag lockas på ett märkligt sätt av att klippa bort de aluminiumflärpar och aluminiumrutor som är tomma för att på ett strukturerat sätt kunna fortsätta äta huvudvärkstabletter vid behov.

   Jag funderade på om jag var ensam om detta förhållningssätt till ordningen i dessa askar så jag intervjuade mina arbetskamrater runt kaffebordet en dag när vi hade brist på samtalsämnen. Det visade sig att jag inte var ensam om mitt sätt att ordna huvudvärkstabletterna på. Alla kunde berätta om respektive, fruar, sambo eller en make som betedde sig som min livskamrat.

   Det verkar svårt att hitta ett par där de båda gör på samma sätt när de letar fram tabletter eller fyller på diskmaskinen.

Åke Johansson

Det är synd om människorna

Det är synd om människorna, sa Strindberg. Och visst är det. Allting är relativt, sa Einstein. Och visst är det.

Bussiga Åke och hans busiga Carin

På tur i falckarnas land. Det låter som en spännande ornitologisk reseskildring men handlar i stället om livet på en livsmedelsbuss i Västernärke på 70-talet.

Det var länge sedan jag läste en så charmig och landsbygdsnära bok. Det här är äkta kulturhistoria om människor (inte sällan udda) och tankar sedda från ett barnsperspektiv och utmejslade inuti en varubuss.

Det är alltså Carin Moberg som i ”Pappas tös” berättar om turerna hon gjorde med sin pappa Åke Moberg, legendarisk varubussrattare under många år.

Titeln har att göra med att det var ”Falckarnas” buss som pappa Åke körde. Falcks varubuss utgick från Vintrosa och kördes runt på varenda bygata inom ett par mils radie från Vintrosa.

Och visst har rubriken fog för sig. Åke Moberg var en bussig mobil handelsman­ som på ett nästan uppoffrande sätt hjälpte människor i bygden med inte bara att leverera livsmedel, utan inte sällan med att bära hem varorna, prata med folk en stund, uppmuntra ensamma med några positiva ord och vara en slags allmän trygghet för bygden.

De är borta nu. Både den här bussen och den som Göte Thyberg körde i Östernärke. Men för många människor på bygden var de pulsådern till ett drägligt liv.

Carin Moberg släpper loss en härlig berättarteknik, där hon ser allt från ett barns perspektiv. På så sätt blir den här boken ett viktigt tidsdokument om en svunnen era, då inte alla var stöpta

i samma form.

Här möter vi Skrantåsa-Erik, Albuska-John, Svenna-Johan, Nisse på Mossen, tant Gerda i Bäck, kyrkoherde Isman, leksaks-Fabrikörn, Nisseskratt, fru Segelberg som alltid ville ha Port Salut, Vintrosas A-mor, motorcykel-Rosell i Ribboda, Lanna-Märta, Mariga Mary, Strykjärns-Lasse och en lång rad andra härliga individer.

Härliga, äkta människor, av vilka de flesta är borta sedan länge. En del finns på bild i boken, och minsann, några av bilderna är från ett reportage som undertecknad gjorde om varubussen någon gång sent 70-tal. Och var ska Länsposten vara med och bevaka, om inte på landsbygden.

Carin är alltså barn när hon följer med pappa Åke på hans långa dagsturer. Byarna passerar revy som på ett pärlband: Lanna, Hidingebro, Tångeråsa, Bälsås, Lekhyttan, Klunkhyttan, Ribbohyttan, Sörgårdarna, Brohyttan, Spånga, Ängsholmen, Gräve, Åkerby, Lindbacka…

Ibland drar kunderna med sig koskit på stövlarna in i varubussen. Eller också luktar det gris ordentligt efter en och annan. Det är äkta landsbygd, med äkta dofter. Lilla Carin lär sig att de här människorna och hennes pappa, lanthandlaren i ordets rätta bemärkelse, har något gemensamt de värnar – livet på landsbygden. Genuint, osminkat.

Mellan varven är Carin busig och smygläser serietidningar, som sedan ska säljas. Det gäller att bläddra försiktigt så att kunderna inte upptäcker att de är lästa.

I dag är Carin färgspecialist i gamla kvarnen i Karlslund. Hon blev inte busschaufför/lanthandlare som hon i barnaåren trodde hon skulle bli. Hennes dotter Kajsa Moberg fick Unga landsbygdspriset för framgångsrikt företagande 2020 – Kavat snickeri i Asker. Det blev landsbygd i alla fall. Äpplena föll inte långt.