– Du måste väl veta vem Råtta är? Du har ju pratat om honom förut.
Men nej, jag hävdade att jag är inte ens kunde gissa vem som avsågs. Efter att fler detaljer lades fram utbrast jag:
– Men va, menar du Rötta? Varför sa du inte det då?
Det där med smeknamn är intressant. Jag skrev en artikel om det för Bergslagsposten. Det blev ett stort reportage lagom till jul 2001 där ett antal ljusnarsbergare intervjuades.
Älgen visste inte varför han hade fått sitt smeknamn. Kanske för att kompisen i skolan kallades Räven? Eller för att han hade varit mycket i skogen som barn? Fjulta hade heller ingen aning om bakgrunden till smeknamnet. Han hade tidigare kallats Svulta, och funderade själv över om han hade varit hungrig, alltså svulten.
De flesta hade jag känt sedan skoltiden, till exempel Tjoppe. I artikeln berättade han att någon ropat Mikael efter honom men att det namnet var honom så fjärran att han är inte ens tog åt sig. Lonka hade spelat hockey och trodde att smeknamnet kom från en gammal tjeckisk hockeyspelare, Golonka. Sörken hade stavat sitt namn fel på svarta tavlan i skolan och blev så att säga omdöpt för livet. Det fanns många med roliga namn i Kopparberg: Surra, Suben, Urban (Carina), Trollet och många, många fler.
Skruven bjöd på en fin historia. Han hade varit lite rund under fötterna och skulle få hjälp att ta av sig jackan. Balansen fanns inte riktigt där utan av rycket snurrade han runt som en skruv.
På Institutet för språk och folkminnens webbplats berättas om smeknamn och öknamn, eller binamn som samlingsordet är. Här förklaras skillnaden dem emellan; smeknamn har en positiv laddning och är ofta tecken på att den som har ett och den som använder namnet har en nära relation. Öknamn har istället en nedsättande och negativ laddning, och används ofta för att markera avstånd. Här exemplifieras vilka som oftast har öknamn, nämligen politiker, chefer och lärare. Jag minns att det vi kallade lärarna på Ljusnarsskolan i Kopparberg, det höll vi elever för oss själva. Det kanske också är ett kännetecken?
Förr användes nog binamnen för att identifiera olika personer med samma namn, medan vi idag kan koppla det till en attityd till namnbäraren eller som en del av en informell stil, enligt institutet.
Att Lars blir Lasse och Margareta blir Maggan är mycket vanligt och en annan variant av namnförändring. Det kallas hypokorism och innehåller ofta dubbla konsonanter, Leffe av Leif, Sigge av Sixten eller Kalle av Karl.
I tidningsartikeln gavs flest exempel på män med smeknamn, men här intervjuades även några tjejer. En av dem (som var från Lindesberg) hade kallats Pelikanen på fotbollsplanen av någon som tyckte att hon hade långa ben. Efter en diskussion enades de om att det var bättre att säga Storken, eftersom pelikanen inte kännetecknas av långa ben utan av en stor näbb. Hennes mor kallades Mamma Stork och systern Lillstorken eller Storkjunior.
Löken från Ställdalen gjorde ett misstag på jobbet och blev kallad ”förbannade lök”. En av mina bästa kompisar i tidig tonårstid var Mini-Elvis, namngiven efter storebror Bångbro-Elvis som fick smeknamnet då han sjöng utanför en pub i Kloten.
I artikeln berättar paret Kryckan och Dvalis om hur deras smeknamn kom till. Hon blev kallad Kryckofant av en skolkompis. Det blev sedan Kryckan. Han somnade i skolan och förärades binamnet Dvalis. Han var för övrigt den ende som tyckte det var lite pinsamt med smeknamnet eftersom det lät som om han var en sömngångare.