För några dagar sedan presenterade Socialdemokraterna ett utkast till nytt partiprogram. Även om partiet i likhet med de flesta andra partierna i Riksdagen mer och mer närmat sig de krav som drivs av storstädernas intressegrupper finns det ett kapitel med rubriken ”Politik för hela landet” där landsbygdens prioriteringar hör hemma. Vad är nytt, särskilt intressant och i bästa fall nydanande i de framtida kraven på politiken utanför de stora tätorterna?
Två partiet i Riksdagen har varit något av garanter för att under längre perioder driva en positiv regional- och landsbygdspolitik. Det är S- och C-partierna. Övriga partier har då och då bistått med bra förslag men inte med samma kraft och kontinuitet som S och C. Därmed inte sagt att de två lyckats med allt de föreslagit eller att de undgått stark kritik för att de inte gjort tillräckligt.
Det heter i det nya S-programmet att de regionala ökade klyftorna ska motverkas med ett statligt större ansvar för …”likvärdiga förutsättningar för social, kommersiell och kulturell service i hela landet”. Detta låter ju bra men kravet har redan funnits i S-regeringars policy i flera decennier. Frågan är vad som gäller idag? Alldeles nyligen kunde vi notera att ledande S-politiker i Region Stockholm starkt protesterat mot ett nytt skatteutjämningssystem som gynnar landsbygdens små och medelstora kommuner i hela Sverige.
Om man läser vidare i programutkastet heter det att ”S-partiet vill att Sverige ska hålla ihop. Det ska ges goda möjligheter att bo, leva och verka i alla delar av landet”. Hur ska detta ske? Genom ett nytt skatteutjämningssystem (se ovan), mer utvecklat företagande, en regionalt förankrad arbetsmarknadspolitik (se tidigare ledare i ämnet), vidareutbildningsmöjligheter i alla kommuner, ökad svensk produktion av livsmedel som säkrar landets självförsörjning och en väl fungerande infrastruktur i hela landet.
Det är svårt att se något reellt nytt, något extra spännande eller nydanande i den nya texten. Om man å andra sidan kan garantera att behandla landsbygdens människor och företag genom en rättvis och solidarisk politik de kommande åren räcker kanske ett konventionellt program som det nu framlagda utkastet.
Vad ska vi annars hoppas på?