Under många år har det statliga Trafikverket (bildat år 2010 av tidigare Vägverket och Banverket) varit en viktig kugge för det framtida Sverige. Verket investerar åtskilliga miljarder i vägar, broar och järnvägar som i sin tur styr hur landet och olika regioner kan möta morgondagen. Men frågan är om verket sköter sin uppgift med det ansvar som följer av att hantera åtskilliga miljarder av skattebetalarnas pengar?
Nyligen fick vi veta att det pågående bygget av Norrbotniabanan blir 2 miljarder dyrare än tidigare beslut. Orsaken sägs bland annat vara att Trafikverket upptäckt besvärliga jordmassor och nya behov av dubbelspår istället för enskilda mötesplatser.
För mig verkar det som att dessa nya krav borde funnits med i det styrande beslutsunderlaget redan från början – med andra ord en ofullständig planering.
Denna fördyring kanske inte hade tett sig så anmärkningsvärd om det varit så att verket och dess föregångare sällan gjort sig skyldiga till mindre väl genomarbetade planer. Mycket tyder dock på att verket har som strategi att sprida glädjekalkyler innan regering och Riksdag fattar beslut om nya större infrastrukturprojekt.
Låt mig ta ett par exempel. När förbifart Stockholm (ny sträckning av E4 väster om Stockholm) beslutades skulle projektet kosta 25 miljarder. Idag är summan drygt 40 miljarder och det finns skäl att anta att kostnaderna närmar sig de dubbla innan vägen är klar.
När Ostlänken (ny järnväg mellan Järna och Linköping) presenterades år 2015 beräknades kostnaden till 54 miljarder kronor. Strax därefter var plötsligt summan 64 miljarder. Idag är beloppet hisnande drygt 90 miljarder och regeringen har pausat arbetet för att se om det går att bygga mindre kostsamt. Alla större byggprojekt som Trafikverket och dess föregångare haft ansvar för har varit förknippade med oerhörda felkalkyler för att inte säga glädjekalkyler i den övre skalan.
Jag tror inte att den grundläggande kunskapen om nya projekt hos Trafikverket är så undermålig som den verkar. Det handlar om något helt annat. Genom att medvetet ligga lågt i kalkylerna blir det lättare att få igenom besluten hos godtrogna politiker. Konsekvenserna för landsbygden återkommer jag till.