Inom tio år behöver näringslivet och den offentliga sektorn anställa ytterligare över 265 000 nya medarbetare. Under samma tid väntas antalet sysselsatta öka med 144 000. Detta betyder att vi kommer att sakna runt 120 000 medarbetare.
Anledningarna till att det behövs så många fler är bland annat att den åldrande befolkningen ökar vård- och omsorgsbehoven, och därmed behovet av undersköterskor och omsorgspersonal. Samtidigt ska rättsväsendet och Försvarsmakten expandera, för att möta ett försämrat säkerhetsläge. Dessutom genomgår näringslivet en grön omställning, vilket ökar behovet av tekniker, ingenjörer, programmerare, elektriker och så vidare. Situationen är snarlik i stora delar av Europa. EU-kommissionen varnar för att kompetensbrist hotar unionens konkurrenskraft och försöker därför att underlätta arbetskraftsinvandring från tredje land.
I detta läge väljer den svenska regeringen motsatt väg. I höstas höjdes lägstalönen för arbetskraftsinvandrare till 80 procent av medianlönen, eller 27 360 kronor, vilket är långt över lägstalönen i de flesta kollektivavtal. Nu har regeringens utredare föreslagit att detta lönegolv – i ett andra steg – höjs till 100 procent av medianlönen motsvarande 34 200 kronor. Regeringen vill med andra ord göra det svårare att täppa till kompetensluckor genom att rekrytera internationellt.
Förra året gav arbetskraftsinvandringen 52 miljarder kronor i ökad BNP och 17 miljarder kronor i skatteintäkter. En stor vinstaffär för Sverige. Det är allmänt känt att det förekommer avarter inom den reglerade arbetskraftsinvandringen och detta är något som måste stävjas. Lönegolvet kommer dock inte sätta stopp för den typen av problem.
Så vad är det regeringen vill åt? Sverige har mycket hög arbetslöshet – tredje högst i Europa. Var femte invånare i Sverige som är i arbetsför ålder försörjer inte sig själv. Det är förstås ett massivt misslyckande och det är också detta som regeringen vill rätta till genom att göra det svårare att rekrytera från tredje land. Det är dock fundamentalt feltänkt. Ekvationen måste i stället lösas på ett helt annat sätt. En arbetskraftsinvandrare kan inte bytas ut mot en arbetslös svensk hur som helst. Om detta varit möjligt hade företag och kommuner inte utsatt sig för den krångliga process det innebär att rekrytera från tredje land. I stället borde regeringen börja i den andra änden; att göra det mer lönsamt och attraktivt att gå från bidrag till arbete genom att exempelvis skaffa sig en utbildning som näringslivet eftertraktar.
Att det nu blir svårare att täppa till kompetensluckor kommer i stället leda till att företag får lägga expansionsplaner på is i brist på nyckelkompetens. Som en följd av lönegolvet kommer arbetslösheten bland svenskar öka – inte minska. Om regeringen skulle ta sig tid och analysera effekterna av det första lönegolvet skulle detta framgå.
I stället genomförs nu steg två i lönegolvsagendan utan konsekvensanalys av hur detta påverkar företagen. Ett hastverk som borde göras om, göras rätt och med näringslivets bästa i fokus. Går det bra för svenska företag går det nämligen bra för oss alla. Det, om något, borde vara överst på regeringens agenda.