Lästips:
De senaste 30 åren har vi sett en explosionsartad ökning av antalet vargar i Sverige och Norge. Där vi gått från en handfull individer till kanske 600–700 individer när årets inventering är gjord. Redan förra årets inventering pekade på ett intervall mellan 379–624 vargar.
Riksdagen beslutade 2013 att antalet vargar skulle ligga mellan 170–270 individer. Detta utifrån att Naturvårdsverket inför riksdagsbeslutet redovisade en analys om att minsta livskraftiga vargpopulation i Sverige och Norge är minst 100 individer. Riksdagsbeslut från 2013 innehöll fler delar än bara antalet vargar. Den viktigaste var att koncentrationen skulle minska och därmed skulle acceptansen från de som lever i vargrevir öka.
Politikens roll är att avväga olika intressen mot varandra. Detta har inte regeringen gjort utan man har abdikerat helt från ansvar och lämnat över frågan till Naturvårdsverket som numer säger att Sverige ska ha 300 vargar och till den nivån ska det finnas en säkerhetsmarginal. Koncentrationen av varg har ökat istället för att minska. Örebro län har ett för högt rovdjurstryck och acceptansen för att varg ska finnas i hela landet sjunker. Skador på tamdjur som blir rivna eller skrämda på flykt är inte acceptabelt. När vi nu ser att det dyker upp nya revir i södra Sverige så riskerar vi stora skador på tamboskap. Bara i Skåne finns det 2 000 fårägare och i Sverige finns 400 000 – 500 000 får.
Utifrån den mycket oroande utveckling vi sett under flera år och regeringens undfallenhet att stå upp för demokratiskt fattade beslut i riksdagen, så har Centerpartiet och en majoritet i riksdagen fattat beslut om att rikta ett tillkännagivande till regeringen.
Det är helt avgörande för vargförvaltningens legitimitet att riksdagens beslut om vargstammens storlek efterlevs i praktiken. En rovdjurspolitik som kan accepteras av de som lever och verkar inom vargrevir är en förutsättning för att vi ska kunna ha en levande landsbygd. Under rådande omständigheter, med en mer förtätad vargpopulation i landet, bör referensvärdet ligga i det nedre spannet om 170 individer.
Eftersom den svenska vargstammen ingår i den s.k. skandinaviska populationen och denna population rör sig över gränsen mellan Norge och Sverige bör vargstammens storlek även samordnas med Norge. En utgångspunkt bör vara att den skandinaviska vargstammen inte ska överstiga 230 individer, där Sverige tar ansvar för sin del enligt vad som anförts ovan om referensvärdet för vargstammen.
Eftersom vargstammen varierar över landet behöver förvaltningen av varg vara lokalt anpassad och därför bör det tas fram regionala förvaltningsplaner för att reglera antalet vargar på regional nivå.
Sedan tidigare har Centerpartiet fått igenom ett tillkännagivande om snabbare och enklare skyddsjakt där hela revir ska kunna skyddsjagas och att även genetiskt viktiga individer ska kunna skyddsjagas. Att inte få skyddsjaga alla vargar som orsakar stor skada går emot hela idén med skyddsjakt.