Lästips:
Lagen om anställningsskydd kom till under tidigt 70-tal och har sedan dess varit en viktig del för oss i Sverige. För oss som har en anställning i privat och offentlig sektor. Viktig just för att det ger oss trygghet i vardagen, en trygghet som innebär att vi vet att vi har ett jobb att gå till och att den lön vi förtjänar och behöver kommer med jämna mellanrum så att vi kan forma och planera våra liv.
Lagen om anställningsskydd betyder också att vi vågar gå samman på arbetsplatserna och organisera oss fackligt. Vi törs stå upp för att driva frågor och påpeka risker och problem utan att vara rädda för att förlora vår anställning. Fackligt förtroendevalda som väljs av sina arbetskamrater törs gå in till chefen och ta upp frågor för att förbättra på jobbet.
En försämring av tryggheten på jobbet kommer att bli dåligt på så många sätt då den innebär en förskjutning av makten till arbetsgivarnas fördel. När man läser de förslag som förändringen av lagen så vet vi att förändringen av turordningen kommer att drabba dom som är sjuka lite för ofta, dom som säger ifrån, dom som chefen inte riktigt tycker ”passar in” o.s.v. Formuleringen samarbetssvårigheter kommer att drabba arbetare som säger ifrån eller tar på sig ett fackligt uppdrag för att representera sina arbetskamrater då bland annat skyddsombud redan idag ofta pekas ut som arbetsmiljöproblem från chefer.
Anställningstryggheten kanske inte är den fråga som oftast kommer upp som samtalsämne på våra arbetsplatser och det är synd. Villkoren och tryggheten för vårt arbete borde vara just det som vi tillsammans pratar om i mycket större utsträckning.
Vi är alla beroende av att missförhållanden kan och får diskuteras för att åstadkomma en trygg arbetsmiljö på jobb vi får behålla. Mer flexibilitet som ofta hörs som argument från dom som vill förändra kommer bara att drabba oss på golvet. Debatten om jobben förs alldeles för långt bort från dom som dagligen går till sina jobb. När LO-toppen sitter och vill göra upp om våra villkor så har man missat trycket underifrån som säger att vi inte vill ha den här förändringen.
Omställningsstöd och kompetensutveckling är naturligtvis jättebra men det får inte komma till på bekostnad av den grundläggande anställningstryggheten, det priset är alldeles för högt.
Det gör mig otrolig glad att vara medlem i Transport, ett förbund som inom LO säger ifrån och inte tänker acceptera den uppgörelsen som nu ligger på bordet. Fler förbund måste hänga på och säga ifrån och det är också medlemmarna som måste göra sina röster hörda. För att det ska bli möjligt måste vi prata med varandra. Om villkoren, om tryggheten, om engagemanget, om arbetsmiljön, om LAS…om det detta måste vi prata!
Emma Brodin, ordförande avdelning 9 Örebro, Svenska Transportarbetareförbundet