När jag på 1990-talet hade möjlighet att göra en kulturstudie över spännande och uppskattade kulturfenomen i Värmland märkte jag en oerhörd folklig stolthet över landskapets kulturella skatter. Både de historiska mästerverken samt en mångfald av aktuella kulturyttringar. Där var Racken-kolonins konstnärer och alla konsthantverkare i dess närhet i västra Värmland lika uppskattade som Selma Lagerlöf och Nils Ferlin.
I min uppväxts Bohuslän var inflödet av tankar och konstnärliga verk från särskilt Norge minst lika viktiga som älskade svenska författare och konstnärer. De mycket kända hällristningarna i Tanum samt de genuina fiskelägenas arkitektur och funktion efter kusten inte att förglömma.
När jag gjort otaliga besök i Norrbotten och Jämtland har influenserna från grannländerna apostroferats lika mycket som traditionella val av kulturfenomen enligt nyligen genomförd nationell kanon. Själv har jag mycket svårt för att dra en tidsgräns för vad som behöver uppmärksammas i en svensk kanon oavsett hur den kan eller kommer att användas.
Det betyder att de senaste femtio årens kulturella processer och uppskattade konstnärer från olika områden faller bort trots att speciellt yngre generationer sannolikt har merparten av sina kulturupplevelser från perioden från 1975 till våra dagar.
Om jag fortsätter mina egna starka kulturupplevelser tillhör Kent Anderssons pjäs Flotten och Peter Oskarssons Den stora vreden oförglömliga evenemang tillsammans med Hasse & Tages revyer och filmer – alla frånvarande i den aktuella kanonsamlingen.
Jag tror inte jag är ensam om reflektioner av det här slaget när man diskuterar vad som både har förmåga att engagera och som påverkar vår syn på värdefull kultur i Sverige. Jag gissar att för de flesta mänskor handlar det om en relativt slumpmässig blandning av kulturella minnen och upplevelser från författare, musiker, konstnärer, arkitektur et cetera.
Om processen att ta fram en nationell kulturkanon istället hade producerats av företrädare för allehanda grupper ur hela befolkningen skulle vi säkert fått en helt annorlunda kanon än den som en centralt utvald grupp personer kunde föreslå – kanske också mer välförankrad hos både nya och etablerade medborgare!