Våran gata är full av knattar och knattor. Barn i olika åldrar sprider ständigt glädje med glada tillrop och spontanbesök i trädgården. Livet pulserar med nyinflyttade unga föräldrar och barn som växer upp i området – precis som våra en gång gjorde.
Och nu börjar skolorna igen. Jag frågade en av smågrabbarna på gatan vad han tyckte var roligast i skolan? Han funderade flera långa sekunder innan han svarade. Sedan kom det.
– Rasterna!
Inte som jag förväntade mig; teckning, gympa, musik eller liknande.
Rasterna. Smart kille. Han förstod det där med att låta hjärnan vila emellanåt. Det borde flera av oss inse. Ta en paus ibland och ställa om från högsta växel till krypfart. Ta en rast, ta en paus.
Hela samhället skulle behöva kylas ner ibland. Det känns inte sällan som om allt går på toppfart utan broms. Hela tiden. Fler ”raster” skulle vi alla må bra av.
För övrigt är det ett roligt område med 110 hus jag bor i. Kända ansikten har flyttat ut och in under åren. Här bodde tidigare hokeyspelaren ”Mozart”, landslagsmålvakten Hardy Åström, miljonkedjans Hardy Nilsson, fotbollstränaren Dala Dahlkvist… Här hittade både skådisen Jonas Karlsson och Macken-profilen Per Frizell (”Vi ska ha husvagn”) sina fruar. En riksdagsman bor ett stenkast bort, Kristdemokraternas Hans Eklind. Allsvenskans Emma Östlund började sin fotbollsbana på gräsplanen bakom vårt hus och Lisa Dahlkvist sågs på sin tid också där.
Ett tvärsnitt av ett pulserande samhälle. Folk flyttar ut och in, barn växer upp, andra lämnar det jordiska… Så ser det väl ut för de flesta. Det finns en slags grundtrygghet i det, att livet pågår ungefär som vanligt.
Under en radda år gjorde vi byreportage i Länsposten. Tillsammans med Bosse Pettersson och diverse frilansare kammade vi igenom länets byar. Roliga jobb. Det blev en mycket uppskattad och flera år lång reportageserie som det talas om fortfarande.
Vad som främst slog mig vid dessa nedslag runt om i länet var den stora tryggheten i vardagslunket som fanns på landsbygden. Mera trygghet än i stan faktiskt. Fler raster, för att göra kopplingen till killen som i början på texten rankade sina skoldagar.
Ute i byarna fick jag den påtagliga känslan av äkthet, där generation efter generation fört arvet vidare. Odla, förvalta, bevara med kärlek till jorden. Men också, i lagom takt, utveckla och förbättra.
Okonstlat och rakt har landsbygden i generation efter generation bevarat kulturella seder, årstidernas växlingar och högtider. Hållit den historiska linjen bakåt levande. Slitit hårt för brödfödan men också förstått det där med att ta en paus i årscykeln.
Där någonstans tyckte jag att vi fann landsbygdens äkta själ, där vi stadsbor har mycket att lära.
En uppblåst 08-ing kom för övrigt ut på bygden i Bergslagen. Lagom vilsen språkade han lite med par bybor och frågade lite överlägset:
– Kan man leva här?
Men han fick svar.
– Jodå, det går bra. Vi lever ett tag här, sedan dör vi.
En bra sammanfattning av både livet och landsbygdens positiva uthålliighet.
Och med tanke på alla som skaffar fritidshus på landet undrar jag om det inte finns en nedärvd längtan hos oss att vara en del av denna landsbygd, som inte urbaniseringen lyckats ta kål på.
Det gäller inte minst vi som bor i städerna där det gasas på i livet i en fart som vi nog inte är tänkta för.
Lär av landsbygden, skulle jag vilja avsluta den här krönikan.