Flera av tidningens läsare lade säkert märke till den nyligen hållna nordiska statsministerträffen utanför Åbo i Finland. De nordiska länderna hade samtidigt bjudit in ledande politiker från Grönland, Färöarna och Åland. Med detta ville regeringarna understryka att Norden är en större gemenskap än Island, Danmark. Norge, Finland och Sverige – åtminstone historiskt och språkligt.
Ramen för mötet var ett ordinarie möte med Nordiska Ministerrådet som är de nordiska ländernas regeringsorgan där man fattar de viktigaste politiska besluten inom samarbetet i Norden. Det organ som parlamenten fungerar inom är Nordiska rådet, där riksdagsledamöter från länderna tar plats.
Vid det aktuella mötet diskuterade man i första hand vikten av ett väl fungerande försvarssamarbete med tanke på utvecklingen i Ukraina. Att stärka våra företags konkurrenskraft och öka klimatinsatserna fanns med på agendan. Sveriges statsminister Ulf Kristersson betonade bland annat att vi redan har en stark ekonomisk samverkan och att Norden idag är den tolfte största ekonomin i världen.
En fråga man ställer sig när man summerar ett möte inom denna grupp är om det leder till verkliga förändringar och nya initiativ?
Att Finland och Sverige gick med i Nato var en särskild process men att ländernas ledare träffas relativt ofta i Nordensamarbetet och känner varandra väl bidrog säkert till Natoanslutningen. När det gäller samarbetet kring övriga frågor som rör arbetsmarknaden, invandring, utbyggnad av infrastruktur och social välfärd är resultaten mindre betydande och ofta knappt synbara. Trots mängder av fattade beslut ser vi exempelvis hur vägar och järnvägar fortfarande hanteras som enskilda frågor för varje land.
När Nordiska rådet bildades 1952 (Ministerrådet först 1971) var ledamöterna från parlamenten mycket aktiva. Vi fick en passunion och fri rörlighet som i första hand gynnade arbetsmarknaden.
Vänorter växte fram mellan Nordens många kommuner. Därefter har samarbetet i rådet stannat av betydligt vilket delvis hänger samman med att tre länder (S, N och Dk) blev medlemmar i EFTA (1960). Finlands och Sveriges anslutning till EU (1995) har ytterligare marginaliserat rådet som viktigt framtidsorgan.
Vad göra för att ändra?