Att svara eller icke svara. Ja, det är själva frågan. Behöver grundskoleelever verkligen ha telefonen i handen på lektionerna, eller ska mobilerna låsas in av läraren under skoldagen? Åsikterna går isär.
Samtidigt som det pågår ett ”väldans hallå” bland politiker, skolpersonal, elever, vårdnadshavare och andra (som en gång gått i skolan och utifrån det bildat sig en åsikt) läser jag i boken ”Ramsberg, människor och miljöer i en Bergslagssocken” från 1989. Där finns nämligen en tråd om just telefoni.
Författaren Edvard Matz (som även skrev bygdespelet Lasse-Maja som vi spelade om somrarna i Löa hytta) bodde delvis i Ramsberg. I boken, som publicerades lagom till socknens 400-årsjubileum, beskrivs många människor och händelser i traktens historia, bland annat återgivet genom notiser från Bärgslagsposten a´la sent 1800-tal.
Under 1880-talet hade telefonnätet i Ramsberg utvidgats rejält. I notisen beskrevs att om en ville komma i kontakt med Rällså station skulle samtalet gå via Ramsbergs central. Det låter komplicerat! Jag läste detta med stort intresse eftersom det var här, i personalbostaden på andra våningen i Rällså stationshus som jag hade min dagmamma, Margareta (fast det var 90 år senare).
I notisen berättades vidare att den som till exempel behövde nå Patron Hejkensköld skulle ringa via Nyhammars central men telefonärenden till brukspatronen och ridd. J. V. Beskov förmedlades via Löa central. Det var som värsta telefonkatalogen!
Tidningsnotisen innehöll även ett scoop. En ”säker källa” hade nämligen berättat för tidningen att riksdagsmannen P. M. Larsson i Löa inom kort skulle bli med telefon.
Då, för 150 år sedan, avslöjades i nyheterna vilka en kunde ringa till. Nu är vinkeln den motsatta: vilka vi nog INTE kommer att kunna nå via telefon (grundskolebarnen). Tiden förändras sannerligen!
I den utmärkta SVT-serien om Stenbäck beskrivs mobiltelefonins genomslag. Från början var den med knapp nöd bärbar, stor och otymplig. Visst var den en revolutionerande uppfinning, men inte kunde en ringa i smyg? Apparaterna har ju blivit mindre och mindre och nu är det inte ens säkert att de syns. Människor går runt på stan och verkar prata med sig själva när de istället ringer ett samtal. Ibland skymtar en liten grej i örat på dem och då kan en förmoda att det är en ”hörlur”.
Men tillbaka till frågan om mobiler i skolan. Har de en negativ inverkan på skolresultatet? Vissa forskare menar att det tydligt framgår av PISA- undersökningen (internationell kunskapsmätning i skolan) att svenska elever är långt efter och skyller på telefonerna. Andra hävdar motsatsen, att mobilerna är till gagn för eleverna som kan söka information när de får en rast mellan lektioner eller mellan olika moment i undervisningen.
I Ramsbergsboken återges även en annan tidningsnotis på temat, nämligen den om att arbetare i Grönbo använde sig av en enklare telefonvariant för att ringa mellan stugorna. De hade billigt material: vanlig tråd och gamla sardinlådor. Jag funderar: vore det ett alternativ för våra grundskoleelever?