Förra veckans våldsdåd på Risbergska skolan i Örebro är svårt att omfatta. Att det dessutom inträffat i det omedelbara närområdet,
Lästips:
Förra veckans våldsdåd på Risbergska skolan i Örebro är svårt att omfatta. Att det dessutom inträffat i det omedelbara närområdet, gör det än mer påtagligt och berörande för oss som bor i länet. De kvardröjande känslorna – sorg, vrede, rädsla, förtvivlan – är bevis på vår inneboende medmänsklighet. Det väldiga ljushavet vid skolans minnesplats, dit strömmen av människor aldrig verkar sina, likaså.
Behovet av att förstå och förklara det ofattbara är stort. Tonläget är delvis högt och många kräver omedelbara svar på sina frågor. Kunde fler liv ha räddats? Är det fråga om en ”terrorist” eller ”ensam galning”? Hur kunde detta överhuvudtaget hända? Var ligger ansvaret? Och visst har vi rätt till full insyn, att få svar på frågorna och att framföra relevant kritik. Men för ögonblicket är det tålamod och tid som krävs.
Som medmänniskor har vi ändå en viktig och omedelbar uppgift. Var och en har ett ansvar att inte bidra ytterligare till hatet och polariseringen mellan olika ståndpunkter och grupper. Ett ansvar att besinna sin kommunikation. Trots att vi kanske för ögonblicket mår bättre av att gömma sorgen och vanmakten bakom ilskans vassa uttryck. Trots att de upphetsade inlägg vi publicerar på sociala medier kanske stärker vår självbild av att vara kritiskt tänkande och samhällsengagerade personer. Trots att vi tror oss veta att vi har rätt.
För om vi inte lyckas bryta den onda cirkeln av ilska och hat lämnas vägen fortsatt öppen för det dödliga våldet. Det är hatretoriken som underblåser potentiella gärningspersoners tro på sin rätt att döda. Utøya i Norge, Drottninggatan i Stockholm, skolattacken i Trollhättan, Almedalen i Visby och Risbergska skolan i Örebro är fruktansvärda exempel på hur människor agerat i hatets namn mot olika mål. Hatet är den gemensamma nämnaren oavsett om de utfört dessa gärningar som ”terrorister” eller som ”ensamma galningar”.
Men visst är det lätt att dras med i det höga tonläget. I ”klickjournalistikens” tidevarv, där antal klick och delningar på sociala medier slaviskt mäts på de stora redaktionerna, triggas aggression och frustration. Även om mycket har varit bra har de etiska publicitetsreglerna tänjts ordentligt i nyhetsrapporteringen. I stället för att skydda brottsoffren, publiceras närgångna intervjuer med människor – även med barn – i djup chock och sorg. Ljudklipp från brottsplatsen, vars betydelse fortfarande är oklar, kablas ut. Stämningen piskas upp. Det är inte onaturligt eller ens konstigt att vi som medmänniskor reagerar både intensivt och aggressivt.
Vägen till fred är ändå fred – en klokskap som tidigare ärkebiskopen KG Hammar har uttryckt. Och fred betyder att tonläget sänks, så att floden av aggressivitet däms upp och utrymme ges för läkande. När de upprörda och oförsonliga rösterna tystnar får vi möjlighet, ensamma eller tillsammans, att bearbeta traumat. Här kan vi möta avgrundskänslorna av meningslöshet – ja, genomlida dem – i stället för att slunga dem utåt i aggressiva och oförsonliga uttryck. Tillsammans med tillförlitligare information om händelsen, som endast tiden kan ge, byggs ett fundament för hållbara lösningar.
Från denna plats ser vi helt enkelt klarare. Inte främst för att vi fått svar på våra många frågor – det kanske vi aldrig får – utan för att vi landat i tiden, i försoningen och i den fredliga handlingen. Vilket förstås inte betyder att vi glömt, trubbats av, förringat eller förträngt det ofattbart hemska. Det gör vi aldrig.
Ulrika Olausson har en bakgrund som professor i medie- och kommunikationsvetenskap och som reporter på Länsposten.