Så här en bit in på året kan det vara läge att stanna upp och fundera över om den där kursen en stakade ut vid nyår fortfarande håller. Jag själv gav inga nyårslöften utan formulerade snarare uppslag och idéer för mig själv om platser jag önskar besöka, människor jag vill träffa och aktiviteter jag behöver prioritera för mitt välmående. Inför varje halvår brukar jag ta en stund för reflektion tillsammans med min kalender, när den fortfarande är så där härligt ren. Jag har inspirerats av en granne och vän som säger att folk borde lära sig att säga ja. Det är för mycket fokus på att lära sig att säga nej, påpekar han, och det kan ju de flesta redan. Och dessutom blir ju livet så mycket roligare om en säger ja!
Så vad ska jag säga ja till i år? Dans förstås! Och se till att umgås med människor jag håller av. Resa och uppleva nya platser när det ges möjlighet, bädda i min bil Blixten (han hette så redan när han blev min), tälta, vandra och bada med eller utan is i vattnet, sjunga, läsa, roa mig så mycket jag orkar. Ja, det finns en del att ta tag i. Sedan får det vara lite öppet också utifall det kommer några trevliga förslag susande.
Höstterminen innehöll universitetsstudier på kvartsfart, och dem tänker jag fortsätta med. Spela teater I fortsätter med Spela teater II, och det är precis som det låter, en kurs i skådespeleri. Efter sisådär 50 års erfarenhet av amatörteater (ideellt arbete) och en del betalda roller tyckte jag att det var dags. Vi har varit ett gäng mellan 19 och 63 år som träffats på måndagskvällarna i Musikhögskolans lokaler. Somliga har aldrig stått på en scen förut. Snacka om modiga människor!
Jag känner visserligen igen många övningar, men det häftiga är att det inte spelar någon som helst roll med erfarenhet när läraren ber oss att gå ut på golvet och bygga statyer, improvisera fram en plats eller personer vi ska föreställa och blixtsnabbt kläcka idéer om vilken relation vi har, vad vi gör och vilken oväntad vändning som sker. Varje situation är unik och spelet är beroende av vad vi gör tillsammans. En grundläggande övning handlar om att bejaka. Det innebär att svara ja på alla förslag från de andra. Genom att säga ja till förslag som ”ska vi dansa” eller ”vill du höra en hemlis” fortsätter improvisationerna. De får oftast en väldig fart. (Och som grannen konstaterade: det blir roligare!) Om svaret istället är nej i improvisationen blir det ofta tvärstopp. ”Vill du höra en rolig historia?” ”Nej, men du kanske vill höra en?” ”Nej!”
Här uppmuntras samarbete istället för konflikter. Handlar improvisationen om att köa kan vi ju välja att hjälpas åt istället för att tjafsa om vem som måste fram först. I övningarna ska ens ingång vara att hjälpa den andre när denne fått en idé. Faktum är att sådana övningar inte behöver ett universitet. Det går lika bra att prova hemma eller på arbetsplatsen!