Lästips:
Jag är införstådd med det Behcet Barsom (KD), Jenny Steen (S) och Anna Gunnarsson (C ) skrev i NA den 10.11 2024. De skrev: ”För att vi ska kunna införa nya behandlingar och metoder krävs också att vi fasar ut insatser som har lägre värde.” Sebastian Cehlin (M) och Anna Nordqvist (M) menar samma sak när de den 20.11 2024 skrev: ”Vi måste våga ifrågasätta gamla strukturer och införa nya, innovativa arbetssätt som faktiskt gör skillnad för både patienter och vårdpersonal”.
Men jag vill på det bestämdaste protestera när de finner att insatserna med ”lägre värde” huvudsakligen är den sjukvård som utövas i den norra länsdelen. Öppenvårdsmottagningarna vid lasarettet, Kirurgklinikens akutmottagning, den slutna psykiatrin och tre vårdcentraler menade man skulle kunna tas bort. I själva verket är dessa verksamheter högt värderade av befolkningen.
Bakgrunden till de föreslagna nedläggningarna är att det i 2023 års budgetarbete saknades många miljoner kronor. En föreslagen skattehöjning med 75 öre täcker långt ifrån behovet.
Därför väcktes tanken på att lägga ner distriktsläkarmottagningarna i Storå, Frövi och Fellingsbro. Tanken har idag mynnat ut i att dessa mottagningar ska drivas i privat regi. Hur privatiseringen ska finansieras vet jag inte. Men med oförändrad verksamhet kan det ju inte bli billigare.
Specialistmottagningarna vid lasarettet omhändertar tillsammans cirka 12 000 besök per år. De patienterna måste i fortsättningen tas om hand i Örebro eller Karlskoga. Jag tänker mig att personalen där har ungefär samma lön som i Lindesberg. De som drabbas mest är patienterna själva som på något sätt, ofta med egen bil måste ta sig till dessa mottagningar. Det tar tid och kostar pengar.
Så har vi det här med kirurgakuten. Tillströmningen av patienter är numera ungefär samma som 2018, även fördelat på dygnet. Men den 11 december 2024 beslöt regionens Hälso- och sjukvårdsnämnd att akutkirurgin i Lindesberg ska stängas i tre steg.
I steg ett ska tillgången till läkare inom medicinkliniken säkras. Det finns ingen skattning av hur många som behövs och hur lång tid det tar att utbilda eller rekrytera dessa. Man ska också köpa eller utveckla ett triageringsstöd för sjuksköterskor. Det är ett fint ord för hur sköterskorna ska kunna bedöma och påbörja behandling av nya patienter och avgöra i vilken ordning de ska ske.
I steg två ska man begränsa det kirurgiska uppdraget på lasarettet såväl i tid som i omfattning.
I steg tre ska i stället primärvården ta ett större ansvar för patienter med kirurgiska åkommor. Det har man arbetat med i 60 år utan att lyckas. Totalt saknas det dessvärre 4 400 allmänläkare i Sverige. Det beskrivs också som att problem i årsberättelsen för regionens läkarförening. Vi behöver dubbelt så många distriktsläkare här i regionens norra del.
Vår Hälso- och sjukvårdsdirektör har jämfört oss med Skåne. Skåne upptar 2,7 procent av landets areal. Region Örebro upptar 2,1 procent. Skillnaden är inte så stor. Men vi har bara 308 000 invånare och Skåne har 1 400 000. Vi har fyra sjukhus/lasarett och Skåne tio stycken. I snitt innebär det att avstånden mellan sjukhusen är kortare i Skåne än här. I vardera regionen är ett sjukhus privat.
I Skåne har man sjukhusbunden primärjour i kirurgi på fyra sjukhus, – Lund, Malmö, Helsingborg och Kristianstad. Övrigt har jag inte ringt och frågat. Vi har så långt kirurgjouren kvar på våra tre sjukhus men regionledningen vill ta bort den i Lindesberg. Men det finns ingen angiven plan för hur det ska gå till och hur det ska kunna sänka regionens kostnader.
Sammanfattningsvis menar jag att förslaget är oanvändbart. Regionens Utvecklingsenhet bör skrota hela projektet.