Vi närmar oss julen och och jag tror att välgörenhetsorganisationerna i Sverige kommer att känna av ett hårt tryck från alla behövande, i sina strävanden att göra julen så dräglig som möjligt för så många som möjligt. Det hade inte behövt vara så, men det är nu vi ser facit av den politikomläggning som skedde inom socialdemokratin under 1980-talet.
Det ökande lidandet innefattar flertalet områden i samhället. Förutom återinförandet av fattigdomen, så är det många som far illa ute på arbetsmarknaden. Förr i tiden sa man att arbete befrämjar hälsa och välstånd, men så är det inte i dag när allt fler i åldern 20 till 40 år tvingas sjukskriva sig på grund av stress och utmattningssyndrom.
Jag tror att hälsan hos arbetare i dag är sämre än vad den var förr, då man kanske hade en arbetsdag på tolv timmar. Även om arbetsdagen var lång och arbetet tungt och slitsamt, så har jag svårt att tro att man då kände en stress på samma sätt som i dag. Och man bodde där arbetet fanns, så ingen tid lades på en belastande arbetspendling.
Ordet ”stress” skulle kunna bytas ut mot ”hög arbetsbelastning” eller varför inte ”dold lönedumpning” vilket är samma sak. För varför är arbetsbelastningen hög? Jo, för att dölja sänkningen av arbetets värde som Socialdemokraterna med sina fackföreningar har kommit överens med arbetsgivarna om att genomföra. Vad är syftet med att sänka lönerna? Jo, att öka aktievinsterna för de människor som har sådant överskott på kapital, att de kan investera i aktier och på så sätt få in mer pengar, utan att arbeta.
Hur har man fått arbetarna i Sverige att lämna de grundläggande kampprinciper som arbetarkampen grundat sig på, att tillsammans och i solidarisk anda kämpa för högre löner och för en bättre arbetsmiljö? Jo, genom arbetslöshets- och konkurrensskapande åtgärder, samt försätta den socialdemokratiska arbetarrörelsen i passivitetsläge.