För några dagar sedan meddelade polisen i Dalarna att man troligen kommer att lägga ned receptionerna vid tre poliskontor i små kommuner. Det handlar om Rättvik, Vansbro och Leksand. De lokala kontoren skall dock vara kvar säger polisen. Vi har hört och sett det förut. Små förändringar till en början men ofta början på större eller totala nedläggningar.
Kommunledningarna hos de tre fick informationen via medierna. Således ingen direktdialog utan gamla fasoner med beslut ovanför politikernas huvuden. Det verkar onekligen som om medborgarnas ständiga krav på en närpolis också på landsbygden alltid – förr eller senare – drabbas av en backlash! Den tidigare rikspolischefen Björn Erikssons önskan om en fungerande närpolis, som delas av många kommuner landet över, brukar polismyndigheten successivt mala sönder.
Polisen i Sverige har dock ett gott rykte/högt förtroende bland medborgarna trots alla dess svagheter och sett över tid i många fall låga effektivitet när det gäller att förebygga och lösa brott.
I årets förtroendebarometer för den offentliga sektorn ligger polisen i topp. Därefter kommer universitet och högskolor, sjukvården och domstolarna. De stackars politikerna hamnar som ofta i botten av barometern. I Dalarna vore det idag mer logiskt att ha en uppochnervänd barometer.
På 1960-talet fick vi en centraliserad statlig polis efter att dessförinnan varit väl försedda med lokalt placerade poliser i hela landet. Därefter har polisen centraliserats ännu mer och är i praktiken en storstadsorienterad polis där poliser ute i landet alltid måste vara beredda på att ryckas upp för att tjänstgöra i storstadsmiljön.
På senare tid har vi fått en för inte minst landsbygden efterlängtad debatt om att vi borde skapa flera olika polisstyrkor. Exempelvis skulle man kunna inrätta en lokal ordningspolis (som vi hade före statspolisreformen1965) som inte används som tillgänglig och rörlig resurs för polisinsatser vid större brottshändelser.
Polismyndigheten säger själv i sin idag aktuella vision att ”Din polis gör hela Sverige tryggt och säkert” och att alltid vara en ”tillgänglig polis”.
Man undrar i all stillhet om ord och löften har någon verklig betydelse för polisens organisation och praktik?