När den mexikanska konstnären Frida Kahlo låg på sjukhus 1950–51 fick hon en döskalle av socker, prydd med hennes namn. Gåvoöverlämningen förevigades och bilden finns i en bok jag nu slukar med stort intresse. Frida började måla efter en otäck olycka då bussen hon färdades i krockade med en spårvagn och en järnledstång borrade sig genom hennes rygg. Hon tillbringade långa perioder på sjukhus innan hon dog 47 år gammal 1954. Jag dröjer kvar vid fotot i boken. Skulle någon jag känner komma på tanken att förära en klen bekant eller familjemedlem ett kranium med dennes namn på? Nja, det är väl tveksamt. Men i Mexiko har man ett annat förhållningssätt till döden.
Mexikanerna uppmärksammar Alla Helgons dag på ett för oss kanske spektakulärt sätt. Det är ingen återhållsamhet. På den mexikanska regeringens webbplats beskrivs högtiden i en blogg: ”Vi hedrar minnet av nära och kära som har åkt till den andra världen, men som vi tror kommer hem på dessa datum för att bo och äta med oss igen.”
Högtiden uppmärksammas i flera dagar. De döda återvänder för att hälsa på i olika omgångar. De två sista dagarna i oktober kommer de odöpta döda barnen och den 1 november gästar de unga döpta. Mexikanarna tror att himlens portar öppnas vid midnatt och att de små kan söka sig hem till sina familjer på stigar av tagetes. Den 2 november, som är själva Dia de Muertos, De Dödas dag, tillägnas minnet av de vuxna som lämnat jordelivet. Dessa kommer tillbaka från dödsriket för att dansa, spela musik, äta och dricka med sina levande släktingar och vänner. Det ställs till med brakfest!
Enligt Ministeriet för jordbruk och landsbygdsutveckling är följande obligatoriskt att duka fram på altaret därhemma; ljus som vägleder samt ger frid och hopp till själar, rökelse som renar luften, vatten för de törstande himmelska gästerna och salt som hjälper dem hitta rätt i den levande världen. Dessutom måste där finnas blommor, frukt och bröd tillsammans med den dödes favoritmat, strimlat färggrant papper som symboliserar luft, döskallar (nuförtiden konstgjorda av till exempel choklad eller socker) samt ett foto av den avlidne.
Visst fälls det säkert många tårar, men för mexikanarna är det framför allt en högtid då man minns sina döda med glädje.
Då det i Mexiko är fiesta med starka färger och ljudligt firande är högtidlighållandet av våra bortgångna mycket mer nedtonat. Vi vallfärdar till kyrkogårdarna, tänder ljus och minns de våra i stillhet och tystnad. Svenskarna pratar inte så gärna om döden. Begravningsbyrån Fonus skriver i rapporten ”Svenskarna och döden 2023” att 65 procent av svenskarna aldrig frågat sina föräldrar om begravningsönskemål. Fler än hälften vet inte vad de ska säga eller göra när någon är i sorg. Bara två procent av de cirka 4700 tillfrågade tycker att man borde prata mindre om döden.
Barn kan ju resonera kring döden på ett rättframt sätt, ovetande om ämnets laddning. När våra barn var små erbjöd de sig så tjänstvilligt att gräva ned oss föräldrar i trädgården när det blir dags.