I min barndom köpte vi specerier i en affär, mjölk i en annan och fisk i en tredje. Speceriaffären är numera prylbutik, fiskaffären är frisörsalong och mjölkbutiken försvann väl för 70 år sedan. Inget är sig likt.
Men vilken upplevelse det var att gå in i Arvid Karlssons speceriaffär. Det luktade så gott. Det luktade verkligen specerier. Men inte minst doftade det nysaltad gurka från burken som påpassligt nog stod placerad på disken där man gjorde sina manuella beställningar.
På andra sidan disken styrde herr Karlsson verksamheten med penna bakom örat och med en lapp redo på köpmannadisken där han skrev upp allt mina föräldrar beställde. Sedan räknade han ihop summan och allt betalades. Kontant förstås.
Och om det var gurktider så åkte det alltid med ett par saltgurkor hem. Vilken fest, med ost och saltgurka på APK-limpan. Himmelskt! Det var nämligen så många av oss föddes upp på 50-talet, en start på dagen med limpa och ett glas mjölk. Sedan iväg till plugget.
Allt det där är historia och får nu läggas in i minnenas arkiv. För att inte tala om nämnda mjölkaffär. Ett par kundvänliga damer som hällde upp önskad mängd mjölk med hjälp av liter- eller halvlitermått. En liten mjölkkruka att transportera det vita guldet i hade vi själva med oss.
En av damerna sa alltid ”tack tack” vid varje beställning. ”Varsågod, 44 öre (literpris), tack tack”. Följaktligen fick hon i folkmun heta Tacktack. Och inget illa menat med det.
Nya tider kom med snabbköp. Och i vår tid även nyord som självscanning, swishbetalning och stammiskund. Utveckling, kallas det.
Att vara kundtrogen sin butik, inte minst på landsbygden, har varit något av ett A och O för bygdens överlevnad. När butiken dör på bygden, så inleds inte sällan starten på avveckling. Landsbygdens butiker är därför otroligt viktiga för en levande landsbygd.
Men jag erkänner gärna mitt eget tillkortakommande här. Vi gör inte sällan som så många andra – tittar var man köper Bregott billigast. Där extrapriset finns, dit åker vi. Och det verkar vara just detta som är det nya vapnet i kampen om kunderna. ”Smör, rapsolja och en nypa salt” som det står på den numera innehållsmässigt bantade förpackningen.
Frontlinjen tycks gå här. När priset för det smöraktiga margarinet (eller vad vi nu ska kalla det) skenade, då började även priskriget. Numera är det en given lockvara när butikerna slåss om kunderna.
Däremot är jag försiktigare med APK-limpan, som i vår tid bytt namn till Skogaholmslimpa. Blir mera att jag köper någon emellanåt, och smyger ner på kvällen när HSB lagt sig, och tar en onyttig macka. I mitt fall med stark ost på. Andra vill ha leverpastej, gurka, skinka, ägg eller prickig korv på. Men med samma (härliga!) känsla av att man äter något ”onyttigt”. Det är fler än jag som i smyg tar en kvällsmacka. Men gott är det.
För övrigt damp nyheten ner härom sistens om vilka hobbies barn har numera. Det är inte som förr med DX-ing, samla filmisar eller frimärken… Största hobbyn är, hör och häpna, shopping!
Då måste man ju ta sig en funderare på om det ändå inte var lite bättre förr. Shopping fanns inte på kartan med en veckopeng på någon krona. Men vi hade roligt i alla fall. Kanske roligare än dagens barn. Överflöd medför nämligen inte automatiskt lycka.
Både nostalgi och nutid i samma text. Ibland kan det vara bra att påminna lite om hur det var före mobiltelefonens och swishandets tid.
Och så får jag väl försöka bättra mig vad gäller kundtrohet. Vill inte minsta min närbutik. Skärpning!