Hon är bara 17 år och har tagit hem fem priser för sin allra första kortfilm "Före Farväl" som tillägnades bästa vännen Svea. Josefin Bromander pratar film hemma vid köksbordet, något hon fått i blodet genom föräldrarna. Att skapa och lyssna är det centrala. Känsla, atomsfär och en stark drivkraft är det som leder Josefin.
Lästips:
Kortfilmen Före Farväl med regi, manus och redigering av Josefin Bromander. Två bästa vänner vet att de snart kommer att skiljas och gå sina valda vägar in i vuxenlivet. Från dag till natt, det är enkelt skildrat men känslosamt, man fångas i stunden och minns sina egna vänner, ögonblick där tiden inte ska ta slut, för då är magin över.
Josefin Bromander går andra året på dansestet på Karolinska gymnasiet i Örebro. Hennes passion är att skapa, dansa och göra film.
Mamma och pappa träffades på en filmskola i England. Så hemma ser de mycket film. Alla tre har väldigt olika filmsmak berättar Josefin.
– Vi kan säga – jag hade gjort så här istället, men vi har väldigt kul när vi visar varandra våra favoritfilmer.
Pappa Johan var med Josefin till Studieförbundet Bilda Svealand i juni 2023 och där började resan till filmen som hon prisats för under hösten. Hon fick stöd och handledning från Bilda, hjälp med audition, budget och tidplan.
– Det har gått så fort. Vi hade en liten audition med två skådisar. Jag fick in folk som kunde jobbet, som Hanna Welander som filmfotograf. Men det var inga jag kände.
Josefin har skrivit manus och gav skådisarna scener, de fick improvisera fram dialogerna.
På Kick filmfestival i september vann hon bästa film i mellanviktskategorin och bästa film alla kategorier genom publikens röster och juryns. Filmen kvalificerade sig då till Novemberfestivalen i Trollhättan, SM i ung kortfilm, där hon kammade hem tre priser. Den kände filmregissören Josef Fares från Örebro prisades också som 19-åring på just Novemberfestivalen.
– I Trollhättan fick vi gå runt och titta i hans studio, det var jättecoolt, säger Josefin.
Hon berättar att hon ville göra filmen och få ut den.
– Sen jag var liten har jag velat skapa saker och vara kreativ.
Filmen är tillägnad Svea, en av Josefins bästa vänner. De har gått i samma skola sedan sex års ålder. Efter gymnasiet är deras vägar utsedda, Svea vill stanna och Josefin vill flytta till en storstad, kanske USA eller England där bra filmskolor finns förklarar hon.
– Jag ville dedikera filmen till henne. Hon var på premiären och hon grät väldigt mycket.
De filmade på kända platser i Örebro.
– Vi höll på en heldag med paus för att fortsätta på sen kväll och tidig morgon. Sen redigerade jag den hemma. Det svåra var att klippa ned den, du vet ”directors cut” på 140 minuter, skrattar Josefin.
Hon är glad för sin insats i filmen.
– Jag tycker verkligen om filmen och skådisarna gjorde ett bra jobb.
En stor förebild är Sofia Coppola, en amerikansk regissör, manusförfattare och skådespelare. Josefin har sett alla hennes filmer och särskilt Lost in translation – flera flera gånger.
– Hennes filmer lever i en känsla och atmosfär, samma som jag vill göra – känslan är så viktig, handlingen är mindre viktig. Jag blir aldrig uttråkad av känslan.
Hon gillar att observera omgivningen, lyssna på dialoger och ljud.
– Människor är intressanta. Och jag gillar de mer tysta filmerna. Det var även så när jag var liten, jag har alltid tyckt om de små dialogerna och mellanrummen.
Ett av priserna hon fått är Amandus-priset. Hennes film ska visas på Amandusfestivalen, Norges största filmfestival för unga filmskapare.
– Jag har aldrig varit i Norge, säger Josefin.