Lästips:
Solen värmer skrattande och sorlande sällskap på Stortorgets uteserveringar. Jag bromsar in cykeln och betraktar dem. Finklädda, somriga familjer, par och vänner njuter av fredagskvällen. Blickar möts. Tallrikar som bärs ut från köken liknar färgglada konstverk. Glas höjs i kärleksfulla eller vänskapliga gester. Det är den härligaste av alla årstider!
Med värmen ökar intensiteten på stan. Människor strosar runt, tar in den ljuva doften från blommande magnoliaträd och tar selfier framför det maffiga slottet, som oblygt vräker ut sig bakom vattenspegeln.
Men jag drabbas av ett vemod. Eller är det sorg? Fast jag borde kanske bli arg? Jag är på väg till Kvinnohuset. Det är en stark kontrast till det jag ser här. Att vara volontär på Kvinnohuset är så meningsfullt! Jag njuter av att få umgås med de leksugna barnen, spruta vatten med lekredskap, hoppa studsmatta eller gunga. Eller en favorit: dansa disco till glittret från en discolampa och äta popcorn! Prata om planteringar, musik och matlagning med kvinnorna. Fika tillsammans. Sjunga en snutt.
Men det är så fruktansvärt orättvist! De här barnen och deras mammor kan inte sitta på uteserveringar, äta glass och skratta. De har flytt. De har tvingats lämna sina hem, vänner, grannar och lekkamrater för att söka skydd från någon som utövat våld.
Jag känner hur tårar tränger fram. Varför ska det behöva vara så här? Är det vettigt att människor ska behöva gömma sig bakom säkerhetsdörrar och insynsskyddade fönster? Förövarna däremot, de som hotat med eller utövat våld, de kan sitta där i solen, kanske till och med på en av på Stortorgets serveringar, med sina arbetskamrater eller vänner och skråla.
Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå, begicks 80 procent av anmälda misshandelsbrott mot vuxna kvinnor i fjol av en för henne bekant person. Motsvarande siffra för vuxna män var 42 procent. Tio dog av dödligt våld inom en parrelation. Samtliga dödade var kvinnor.
Vem vill ha ett sådant samhälle? Nej, vi måste prata om det här! Men inte bara det. Det får vara nog nu!
Systerskap. Ett så vackert ord! Jag ser det på Kvinnohuset och har fått uppleva det själv. Som nyinflyttad i Örebro inbjöds jag till en grupp kvinnor som ville spela teater.
Erland Loes roman Doppler behandlar ett samtida samhällsgissel: duktigheten. Huvudpersonen gör revolt mot duktigheten, vilket vi skulle spegla. Men det var svårt. Temat påverkade gruppen så mycket att det inte blev något gjort av förberedelser, manusskrivande och repetitioner. Varför ska vi vara duktiga och ha krav på oss att prestera när vår nya devis är att göra tvärtom?
Detta blev också tema för vår föreställning som till slut blev av – för någon vecka sedan. Vi berättade historien om oss själva och vår ambivalens. Sällan har jag upplevt ett sådant gensvar! Alla i publiken verkade känna igen sig och jag tror till och med att vi just tände gnistan som fortsätter att glöda. Säg nej ibland. Var inte så jäkla duktig, utan känn efter vad du vill! Bjud in dina medsystrar. Och var snäll!