Sara Andersson har alltid haft en förkärlek för söta ponnies. Nu vill hon dela med sig av sina egna och i april startar hon ridlekis hemma på gården i Södra Klysna. Och fokus ligger på lek, inte prestation - det är Sara noga med att poängtera.
I den lilla hagen bakom stallet står fyra små ponnies och njuter av solskenet. Tre av dem ska vara med på det ridlekis som matte, Sara Andersson, startar i april.
– Jag har alltid älskat ponnies och att borsta, fläta och pynta dem. Jag vill att barnen ska få uppleva detta helt kravlöst. Det ska vara en lärande och rolig helhetsupplevelse, där ridningen bara är en del, berättar Sara.
Sara har själv haft häst i hela sitt liv och vet hur viktigt det är med både tydlighet och säkerhet.
– Barnen måste få känna att de lyckas, och därför ska allt vara tydligt. Blå borstar ska vara i de blå påsarna. Säkerheten är A och O och försäkringar finns. Jag har valt ut stabila äldre hästar, sett till att ställplatserna är breda för att minska risken för klämskador och att det inte finns något utrymme för barnen att gå bakom hästarna.
Stund för hästmys
Sara har planerat ridlekiset länge och berättar hur en ridlekis-dag kan se ut:
– När barnen kommer står hästarna inne. Vi går igenom vilket barn som ska ha vilken häst, och sedan får man pyssla med sin häst som man vill. Det ska vara lek och mys. Sedan får barnen hjälp med att sadla och tränsa hästarna och så rider de en liten stund på ridbanan med ledare. Sedan tar vi in hästarna i stallet, sadlar av, borstar och tackar för turen.
För Sara är det viktigt att ridlekis inte blandas ihop med ridskola. Här handlar det inte om att lära sig rida utan att ha en mysig stund tillsammans med hästarna.
– Om man inte vill rida behöver man inte – det ska vara helt prestationsfritt. Jag älskar att se barnens glädje tillsammans med hästarna, som i sin tur uppskattar att bli borstade och flätade. Det är en relation som skapas.
Ridlekiset är ett första steg i att skapa ekonomi i hästverksamheten som Sara och hennes sambo, Jonas, driver på gården. Hennes mål är dock inte att driva fram en fullskalig tränings- och tävlingsanläggning, även om hon tar emot hästar för de ändamålen.
– Jag vill lägga mycket tid på varje häst och jag gillar att pyssla med dem. Jag vill inte ha för mycket ”verkstad” för om jag bara hinner rida tappar jag motivationen. Och eftersom jag inte lever på hästverksamheten, kan jag värdera tiden i stallet så mycket mer.
Kravlöst med hästar
Sara har själv växt upp med hästar under kravlösa förhållanden och har kvar sin första ponny, Tyson, som hon fick när hon var sju år och han var fem.
– Jag har så svårt att göra mig av med mina hästar, så de samlas gärna på hög. Alla är olika men bra på sina sätt, och de är söta allihop, intygar hon medan Tyson nyfiket nosar i jackfickan efter godis.
Sara och Jonas har jobbat hårt med gården, som de haft i drygt två år. I framtiden vill Sara gärna ha ett ridhus här.
– Så fort något är färdigt kommer jag på något nytt att göra – det tar aldrig slut, säger hon glatt.