Lästips:
Valet 2022 har beskrivits som ett skifte i svensk politik. På riksnivå diskuteras detta i termer av konservatismens återkomst, och farhågor att blågula regeringsalternativ egentligen är blåbruna. Men i den mån vi kan tala om ett skifte så handlar det om genombrottet för en ny form av lokalpartier med ursprung ifrån Örebrotrakterna.
Örebropartiet (ÖP) har sedan 2018 växt ifrån minsta möjliga marginal för mandat (3,02 procent) till att 2022 få över 8 procent av örebroarnas röster. Utöver att ha vunnit mandat även i regionvalet har ÖP genom Tierplistan, Edetlistan, och Arvikapartiet byggt en koalition med närvaro i flera kommunfullmäktige. Sedan partiets start 2014 – då med kopplingar till socialistiska föreningar och autonom vänster – har målsättning enligt partiledaren Markus Allard varit att formulera en politik som tilltalar flertalet arbetande väljare.
Markus Allard, partiledare, Örebropartiet. Foto: Pressbild
Statsvetare har ännu inga bra förklaringar till ÖP:s framgång. Jan Olsson, som på uppdrag av Nerikes Allehanda granskat ÖP, beskriver hur partiet över tid anammat högerpopulism – alltså missnöjespolitik. Även kollegan Gissur Erlingsson menar att stöd till lokalpartier är uttryck för missnöje med etablissemanget.
Men ÖP:s framgång skiljer sig från utfallet för flertalet andra lokalpartier runtom i Sverige. Även regionalt gick det dåligt för lokalpartier (exempelvis i Värmland, Östergötland och Uppland) och detta trots växande stöd för regionens kommunala lokalpartier. Här kan nämnas nyetablerade Linköpinglistan (9 procent i kommunvalet), Oberoende realister i Hagfors som stärkte sin ställning (42 procent), och Knivsta.nu som dubblerade sitt stöd (nu 29 procent). Och trots ett historiskt stort antal lokalpartiet i valet 2022 så erhöll de överlag färre mandat. Kommuner med lokala mandat minskade från 145 till 127.
Vad förklarar ÖP:s framgång? Likt Erlingsson är Olsson skeptisk till lokalpartiers förmåga att erbjuda lösningar, och menar att ÖP behöver börja ”uppföra sig” för att få inflytande. Och visst, det är lätt att stirra sig blind på hur Allard konfronterar såväl kommunledningen som oppositionen i Örebro. Men det faktum att ÖP-koalitionen vunnit mandat även i andra kommuner gör det aktuellt att studera politiken, inte personerna. Det är trots allt inte bara skådespel, utan även bröd, som gäller i politiken.
ÖP beskriver en rad problem som kommuninvånarna känner igen sig i, men som av någon anledning riksdagspartierna lämnat därhän. Att skolan i Kilsmo tvingas lägga ned medan islamister tillåts driva skolverksamhet, trots varningar ifrån Säpo. Att kommunanställda utbildas i värdegrund medan kärnverksamhet i vården går utan resurser. Och att politiker erbjuds omställningsstöd – i en tid när örebroarnas levnadskostnader ökar – är alla exempel på hur riksdagspartierna alltmer beter sig som en egen samhällsgrupp, frånskild kommunens vardag och bekymmer.
Att Socialdemokraternas John Johansson vägrar samarbeta med ÖP eller Sverigedemokraterna (SD) handlar inte om att de saknar god ton, utan om vilka väljargrupper man slåss om, och för. Likt SD har ÖP nått väljare från olika samhällsgrupper. Skiftet i svensk politik består i hur denna form av lokalpartier från Örebro nu börjat vinna stöd runtom i landet.
Johan Gärdebo, Historiker, verksam vid Uppsala universitet, fri skribent.