Klyftan mellan stad och landsbygd

I stan finns det papperskorgar överallt. Det blev jag varse under det år jag bodde i centrala Örebro.

Det började med att jag upplevde mig åsidosatt i det lilla samhället i Östernärke där jag bott i trettio år. Jag såg mig omkring och konstaterade att jag fick ganska lite för skattepengen jämfört med boende i Örebro. Samtidigt trivdes jag med lugnet, tryggheten och närheten till djur och natur. Och jag uppskattade stort alla engagerade människor, som utan att klaga fixade aktiviteter för stora och små. På landsbygden vet man att ingenting händer om man inte gör det själv.

Men tanken fortsatte att gnaga, och istället för att bli en gnällspik tog jag mitt pick och pack och flyttade till Järntorget i Örebro. Mitt i smeten. Och vilken skillnad det var! Under tidiga morgnar förundrades jag över den dagliga rengöringen av gatorna och torgfontänen. För att inte tala om Stadsparken, som jag besökte så ofta jag kunde. Vilket överflöd av skönhet! Närheten till sjukvård och all upptänklig service bidrog också till att jag kände mig nöjd med mitt nya boende. Och så var det där med de många papperskorgarna.

Det första jag gjorde när jag kom till Örebro var att utse lämpliga papperskorgar att avyttra hundbajspåsen i. Det gick ju inte an att få med sig den illaluktande påsen till lägenheten efter hundpromenaden. Hemma i Östernärke fanns bara ett fåtal papperskorgar utspridda över samhället, och ville man inte komma hem med påsen gällde det att planera noga. Men döm om min förvåning och glädje, när jag upptäckte att Örebro fullkomligen svämmade över av papperskorgar. Jag kunde faktiskt ta med mig påsen ända fram till min egen port och slänga den i korgen där. Planering var överflödig.

Under cirka ett år var allt frid och fröjd, och jag var tillfreds med mitt nya hem. Men efterhand smög sig känslan av rastlöshet på mig. Nyttan med de många papperskorgarna övervägde inte längre bristen på lugn och vidsträckta vyer, så jag flyttade tillbaka till det lilla samhället i Östernärke. Första natten hemma låg jag vaken länge och lyssnade till tystnaden. Och så härligt det var att återigen mötas av hejande människor på hundpromenaden.

Men visst finns det en viss uppgivenhet på landsbygden. Inte för att människorna här förväntar sig samma service som i centralorten, men klyftan mellan stad och landsbygd tycks växa sig allt större. I en av grannbyarna har skolan lagts ned. I en annan har kollektivtrafiken dragits in samtidigt som drivmedelspriserna (och -skatten) går upp och milersättningsavdraget haltar. På landsbygden är det svårt att förstå varför man med sin skattepeng ska betala dyra snabbussar i centralorten samtidigt som länsbussarna försvinner. Man känner sig helt enkelt bortglömd och pratet om en levande landsbygd ekar stundom tomt.

Men oavsett dessa uppenbara baksidor med landsbygden är det här jag känner mig hemma. Trots att papperskorgarna är få och kantade av brännässlor.