Där står med spretiga bokstäver ”Gunilla lila. Je Maria bular och mjölk. Ta dig flinger.”
Lästips:
En första krönika skulle visst innehålla en presentation. Vem är jag? Ja, förutom nybliven örebroare och vikarierande kommunikationsstrateg vid Örebro kommun, är jag tvåbarnsmor med utflugna barn. Jag älskar att dansa och cykla, och hade det gått skulle jag gärna ha gjort det samtidigt, för jag tycker om att ha mycket på gång.
Redan som sexåring lärde jag mig att förstå vikten av att formulera sig rätt. Vad vill jag att texten ska leda till? Vad ska läsaren tänka, känna eller göra? Det kan verka någon förmätet att påstå att ett litet barn kan tänka så strategiskt, men förstår ni, det handlade om släta bullar. Påsen låg där på köksbänken nästan tom, så det gällde att välja rätt ord! För att bara glufsa i sig bullarna utan att få ett godkännande, var märkligt nog inget alternativ.
Mina egna minnen kring händelsen är något vaga av begripliga skäl (det hände för 50 år sedan), men turligt nog har min syster sparat den handskrivna lappen. Där står med spretiga bokstäver ”Gunilla lila. Je Maria bular och mjölk. Ta dig flinger.”
Maria Lindstedts egenhändigt skrivna uppmaning för sisådär 50 år sedan.
Min syster sov djupt när jag knackade henne på axeln och förklarade att mamma lämnat en viktig lapp. Hon läste yrvaket meddelandet som stod skrivet på baksidan av pappas lönebesked från Volvofabriken i Lindesberg och skrattade högt och länge.
Nåväl, jag fick mina bullar och bekräftelse på att det lönar sig att planera kommunikationsinsatser.
Det är kanske inte någon slump att jag arbetat hela mitt yrkesliv med ord, formuleringar och begriplighetsaspekter? Mina journalistiska ambitioner framskymtade redan då jag och bästisen Karin bestämde oss för att göra egna hästtidningar, sälja dem och tjäna storkovan. Men när vi klippt, klistrat, ritat och skrivit ett exemplar tog orken slut. Vi hade ju ingen tryckpress att tillgå, inte heller något lila karbonpapper som man använde för att kopiera på den här tiden, så det blev inga fler exemplar.
Jag bodde förresten i Rällså och Karin i Dammen. Nuförtiden beskrivs byarna ligga utanför Löa, men på den tiden skulle Löa inte under några omständigheter nämnas som riktmärke. Rällså hade ju haft både tågstation och postkontor, så här ansågs det vara lämpligare att beskriva Löa som byn nära Rällså.
Mina erfarenheter från tidningsbranschen är dock fylligare än vad som ovan nämnts. Efter en lärlingsutbildning på Bergslagskuriren arbetade jag extra där i några år samtidigt som jag studerade på Lindeskolan. En tid i Skottland följdes av 17 år på Bergslagsposten, till största delen som lokalredaktör i Kopparberg. När jag inte skrev i tjänsten, skrev jag för en ännu mindre lokaltidning på fritiden, nämligen Löabladet. Att under två decennier kunnat fråga ut människor i omgivningen om stort och smått och nästan vad som helst utan att det verkat suspekt, har varit ett privilegium!
Journaliståren följdes av utbildningar av olika slag samt kommunikatörsjobb inom bland annat kommun och region. Dessutom har teater varit den röda tråden i mitt liv, något jag både ägnat min fritid åt och arbetat med. Och det har varit en själslig påfyllnad i olika tider. Men om det får jag berätta en annan gång.
Maria Lindstedt