Lästips:
Man blir helt förtvivlad när man läser och hör hur äldre människor behandlas i Askersunds kommun. Är det kanske lika illa i många andra kommuner i så fall borde vi äldre som har några några krafter kvar protestera med full kraft, men vi kan inte skolka från skolan eller arbetet på fredagar för att få uppmärksamhet. Därför gör jag nu ett försök att uppmärksamma situationen.
Hur är människosynen när man i bostadsföretag och kommunledning bestämmer sig för att tvångsförflytta äldre och handikappade personer för att göra om deras lägenheter till kontor genom en sammanslagning mellan byggförvaltning och miljönämnd i Sydnärke.
Man kunde troligen hittat en humanare lösning och visat medkänsla för dessa människor av vilka åtminstone två varit tvungna att flytta för några år sedan, då deras dåvarande bostäder skulle renoveras. Det var ett stort problem då och nu har de blivit ännu äldre och med mindre ork.
Tror man att hjälp med flytten och en månads gratis hyra är tillräckligt som kompensation?
Man ville inte flytta byggförvaltningen eftersom den redan fanns i huset Linden. Hade man velat hade man kanske hittat andra lokaler, tomma butiker eller lägenheter och även kollat i Laxå, som är med i bilden. Det är troligen lättare att flytta kontor än människor. Beslutet att flytta rullstolsburna människor varav en kvinna är 92 år är hänsynslöst och omänskligt. I det nuvarande boendet finns dessutom en terrass, där man kunnat sitta tillsammans under vackra dagar och det har blivit en viss gemenskap som nu försvinner, när man transporteras till olika lägenheter även om de är i samma kvarter.
Är det verkligen nödvändigt att dessa kontorslokaler ligger i samma byggnad? Under pandemin har vi lärt oss att många möten kan ske digitalt även om det naturligtvis är trevligare med fysiska träffar. Informationen om att fyra boende i handikappanpassade lägenheter ska flyttas till andra lägenheter som under en tid sparats av bostadsbolaget för detta ändamål har varit lika med noll. Det här är en fråga som borde tagits upp till diskussion till exempel i pensionärsrådet, men där har våra medlemmar i PRO inte fått höra något.
Det är med sorg jag märker hur man ofta räknar ut gamla människor och inte tar tillvara den erfarenhet och kunskap de faktiskt har. Många goda beslut kunde fattas om de inte togs över huvudet på dem som är berörda. I Askersund har inte heller anhöriga underrättas och det är också beklagligt. Idag är det så bråttom att fatta beslut att man inte gör en ordentligt genomlysning och ser vilka konsekvenserna blir. Ibland dumsparas det så att kostnaderna i längden blir mycket högre än beräknat och då räknas ändå inte de bekymmer som de människor som man helt enkelt kör över får.
Alice Sandström PRO