Hänsynslöst att tvångsförflytta äldre människor

Man blir helt förtvivlad när man läser och hör hur äldre människor behandlas i Askersunds kommun. Är det kanske lika illa i många andra kommuner i så fall borde vi äldre som har några några krafter kvar protestera med full kraft, men vi kan inte skolka från skolan eller arbetet på fredagar för att få uppmärksamhet. Därför gör jag nu ett försök att uppmärksamma situationen.

Hur är människosynen när man i bostadsföretag och kommunledning bestämmer sig för att tvångsförflytta äldre och handikappade personer för att göra om deras lägenheter till kontor genom en sammanslagning mellan byggförvaltning och miljönämnd i Sydnärke.

Man kunde troligen hittat en humanare lösning och visat medkänsla för dessa människor av vilka åtminstone två varit tvungna att flytta för några år sedan, då deras dåvarande bostäder skulle renoveras. Det var ett stort problem då och nu har de blivit ännu äldre och med mindre ork.

Tror man att hjälp med flytten och en månads gratis hyra är tillräckligt som kompensation?

Man ville inte flytta byggförvaltningen eftersom den redan fanns i huset Linden. Hade man velat hade man kanske hittat andra lokaler, tomma butiker eller lägenheter och även kollat i Laxå, som är med i bilden. Det är troligen lättare att flytta kontor än människor. Beslutet att flytta rullstolsburna människor varav en kvinna är 92 år är hänsynslöst och omänskligt. I det nuvarande boendet finns dessutom en terrass, där man kunnat sitta tillsammans under vackra dagar och det har blivit en viss gemenskap som nu försvinner, när man transporteras till olika lägenheter även om de är i samma kvarter.

Är det verkligen nödvändigt att dessa kontorslokaler ligger i samma byggnad? Under pandemin har vi lärt oss att många möten kan ske digitalt även om det naturligtvis är trevligare med fysiska träffar. Informationen om att fyra boende i handikappanpassade lägenheter ska flyttas till andra lägenheter som under en tid sparats av bostadsbolaget för detta ändamål har varit lika med noll. Det här är en fråga som borde tagits upp till diskussion till exempel i pensionärsrådet, men där har våra medlemmar i PRO inte fått höra något. 

Det är med sorg jag märker hur man ofta räknar ut gamla människor och inte tar tillvara den erfarenhet och kunskap de faktiskt har. Många goda beslut kunde fattas om de inte togs över huvudet på dem som är berörda. I Askersund har inte heller anhöriga underrättas och det är också beklagligt. Idag är det så bråttom att fatta beslut att man inte gör en ordentligt genomlysning och ser vilka konsekvenserna blir. Ibland dumsparas det så att kostnaderna i längden blir mycket högre än beräknat och då räknas ändå inte de bekymmer som de människor som man helt enkelt kör över får.

Alice Sandström PRO

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Fler utbildningsplatser och språkkrav analyseras

Förra veckan berättade vi om veterinär Vibeke Lem på Kliniken Hjärtat i Örebro som vädjade till länets politiker att stötta veterinärbranschen. Annett Kjellberg på Jordbruksverket, bemöter Vibekes vädjan.

Vi måste prata om LAS Vi göra våra röster hörda

Lagen om anställningsskydd kom till under tidigt 70-tal och har sedan dess varit en viktig del för oss i Sverige. För oss som har en anställning i privat och offentlig sektor. Viktig just för att det ger oss trygghet i vardagen, en trygghet som innebär att vi vet att vi har ett jobb att gå till och att den lön vi förtjänar och behöver kommer med jämna mellanrum så att vi kan forma och planera våra liv.

Lagen om anställningsskydd betyder också att vi vågar gå samman på arbetsplatserna och organisera oss fackligt. Vi törs stå upp för att driva frågor och påpeka risker och problem utan att vara rädda för att förlora vår anställning. Fackligt förtroendevalda som väljs av sina arbetskamrater törs gå in till chefen och ta upp frågor för att förbättra på jobbet.

En försämring av tryggheten på jobbet kommer att bli dåligt på så många sätt då den innebär en förskjutning av makten till arbetsgivarnas fördel. När man läser de förslag som förändringen av lagen så vet vi att förändringen av turordningen kommer att drabba dom som är sjuka lite för ofta, dom som säger ifrån, dom som chefen inte riktigt tycker ”passar in” o.s.v. Formuleringen samarbetssvårigheter kommer att drabba arbetare som säger ifrån eller tar på sig ett fackligt uppdrag för att representera sina arbetskamrater då bland annat skyddsombud redan idag ofta pekas ut som arbetsmiljöproblem från chefer.

Anställningstryggheten kanske inte är den fråga som oftast kommer upp som samtalsämne på våra arbetsplatser och det är synd. Villkoren och tryggheten för vårt arbete borde vara just det som vi tillsammans pratar om i mycket större utsträckning.

Vi är alla beroende av att missförhållanden kan och får diskuteras för att åstadkomma en trygg arbetsmiljö på jobb vi får behålla. Mer flexibilitet som ofta hörs som argument från dom som vill förändra kommer bara att drabba oss på golvet. Debatten om jobben förs alldeles för långt bort från dom som dagligen går till sina jobb. När LO-toppen sitter och vill göra upp om våra villkor så har man missat trycket underifrån som säger att vi inte vill ha den här förändringen.

Omställningsstöd och kompetensutveckling är naturligtvis jättebra men det får inte komma till på bekostnad av den grundläggande anställningstryggheten, det priset är alldeles för högt.

Det gör mig otrolig glad att vara medlem i Transport, ett förbund som inom LO säger ifrån och inte tänker acceptera den uppgörelsen som nu ligger på bordet. Fler förbund måste hänga på och säga ifrån och det är också medlemmarna som måste göra sina röster hörda. För att det ska bli möjligt måste vi prata med varandra. Om villkoren, om tryggheten, om engagemanget, om arbetsmiljön, om LAS…om det detta måste vi prata!

Emma Brodin, ordförande avdelning 9 Örebro, Svenska Transportarbetareförbundet

Efterlyser en saklig debatt om skogen!

Nyligen beslutade Miljöpartiet vid sin stämma om att tydliggöra sin åsikt i frågan om skogen. Partiet ska arbeta för en ny grön skogspolitik där hyggesfritt skogsbruk främjas och där kalhyggen begränsas till storlek och antal. 

  Det fortsätter storma kring den svenska skogen, och mitt i allt bubblar starka lobbykrafter som inte ryggar för att nyttja tuff retorik för extra medvind. I skottlinjen här ute i verkligheten står landets skogsentreprenörer som fått sin del av kakan med vandaliserade maskiner och annan aktivism med syfte att hindra oss från att utföra våra uppdrag. 

  Men det är inte oss entreprenörer man ska kasta sten på. Oavsett resultatet av skogsutredningen och artskyddsutredningen anpassar vi oss i våra uppdrag att sköta om landets skogar. Som lika delar entreprenör och skogsägare reagerade jag ändå när jag i Svenska Dagbladet nyligen läste en längre intervju med Miljöpartiets landsbygdspolitiska talesperson. Man säger sig ha miljön i fokus och driva mot samma spelregler för skogsbruket oavsett om man befinner sig i södra Frankrike, eller Dorotea. 

  I ett läge med en hårt infekterad debatt och polariseringar som vilar tungt på ideologi, tror jag det är viktigt att påminna om att Sverige är en skogsnation med helt andra förutsättningar än merparten övriga länder i Europa. Är det möjligen så att den samlade skogsnäringen varit för dåliga på att förklara hur viktig den aktiva skogsskötseln är för just vårt samhälle?

Och varför har det hittills varit så tyst om skogen som motor i omställningsarbetet med att minska våra fossila koldioxidutsläpp? Bara en sådan enkel sak som hur vi ska hålla oss varma nu när det börjar bli kallt igen. Sverige som land har sedan många år satsat på förnyelsebar råvara till sina kraftvärmeverk – och av vår totala energiförbrukning står biobränsle från skogen för 37 procent! Att hitta ett alternativt biobränsle skulle ta årtionden – och att ersätta med fossil gas från Ryssland … nej, jag behöver inte säga mer, det finns inga alternativ. 

  Oavsett var man står i debatten om skogens framtid är det viktigt att diskutera sakligt – och se hur viktigt arbetet vi lägger ner i skogen är både för att ställa om från fossilt till ett grönt samhälle och för vår export. Vi får heller inte heller glömma det aktiva skogsbruket som förutsättning för en levande landsbygd med arbetstillfällen och företagande. Jag vågar faktiskt påstå att ett aktivt skogsbruk är en förutsättning för en hållbar framtid. 

  Här och nu tycker jag att det kan vara på sin plats att politiken zoomar ut och gör en enkel konsekvensanalys. Det är Sveriges politiker skyldiga både landets medborgare och klimatet!

Kolbjörn Kindströmer, ordförande Skogsentreprenörerna

Tills döden skiljer oss åt…

Valet att ingå äktenskap är ett val för självständiga individer och så måste även valet att avsluta ett äktenskap vara. Även i jämställda relationer är skilsmässa ofta en svår process, både känslomässigt och ekonomiskt. I ojämställda relationer som präglas av skeva maktförhållanden, kränkningar och våld, kan en skilsmässa innebära en fruktansvärd situation för många kvinnor, i värsta fall livsfarlig.



Det är ett faktum att kvinnors ekonomiska situation fortfarande släpar efter mannens. Därmed har kvinnor sämre möjlighet till självständig försörjning vid skilsmässa. Men ekonomi får aldrig vara en anledning att stanna i ett äktenskap där du inte mår bra!



Genom yrkeserfarenhet och genom möten med kvinnor i ekonomisk utsatthet i Örebro med omnejd, kan vi intyga att dagens regelverk står i vägen för kvinnors möjlighet till ett självständigt liv på flera sätt.



Om ett par har gemensamma barn eller om bara den ena partnern vill skiljas, åläggs paret en betänketid på sex månader från att skilsmässoansökan är inlämnad. Det är en gammalmodig och märklig regel. Vi är övertygade om att när ett par bestämmer sig för att skiljas, har parterna tänkt till både en och två gånger. Staten behöver inte ålägga dem att göra det igen. Under denna betänketid gäller försörjningsskyldighet mellan parterna. Intentionen med detta regelverk må vara god, men i praktiken kan den användas som ett maktmedel i ojämnställda relationer.



Kvinnor vi mött har nekats samhällets stöd med hänvisning till försörjningsskyldigheten mellan makar, t ex försörjningsstöd eller bostadsbidrag. I den riskfyllda situation det kan innebära att lämna en destruktiv relation är det få kvinnor som känner till, vågar eller kan söka juridisk hjälp att utkräva försörjningsskyldigheten av maken, om han vägrar bidra ekonomiskt. En juridisk process är inget som sker över en natt, men om kvinnan har skaffat en egen bostad, kan EN obetald hyra leda till vräkningshot. Det betyder att de sex månaderna kan bli ett ekonomiskt kaos för kvinnan och i värsta fall drar paret tillbaka sin skilsmässoansökan.

Försörjningsskyldigheten är enligt äktenskapsbalken ett skyddsnät för att ge den ekonomiskt svagare parten möjlighet att skapa sig en bättre ekonomisk situation vid och efter skilsmässa, men i praktiken ser det annorlunda ut.

Ytterligare ett sätt att utöva makt över kvinnan är att medvetet dra ut på bodelningsprocessen vid skilsmässa.

Idag tas det ut en avgift på 900 kr för att registrera ansökan om skilsmässa. Den summan kan i sig, om ekonomin är svag, vara ett hinder för att ta steget fullt ut och lämna en relation där endera parten inte mår bra.



Centerkvinnornas arbete för ekonomisk jämställdhet rimmar illa med att invånare i Sverige ska kunna bli försörjda av en annan vuxen. Om försörjningsskyldigheten riskerar att låsa fast kvinnor som försöker ta sig ur destruktiva äktenskap, behöver vi ändra detta.



Därför föreslår Centerkvinnorna bland annat:

* Avskaffa betänketiden

* Utred försörjningsskyldigheten 

* Inför säkrare bodelningsprocess

* Slopad avgift på ansökan för skilsmässa

 

 

Helena Vilhelmsson, vice förbundsordförande Centerkvinnorna

Tina Fingal Swens, Örebro läns Centerkvinnor

Jessika Edetun Falk, Örebro läns Centerkvinnor

Därför stängde vi de offentliga toaletterna

Det har av förståeliga skäl riktats kritik mot beslutet att stänga ned de offentliga toaletterna. Det har inte varit ett lättvindigt beslut, utan flera hänsyn har varit i beaktande. Beslutet har fattats i samråd med flera instanser som exempelvis polis och vi vill med denna artikel skicka med några av de bilder som delvis legat som grund för beslutet.

Vi måste agera när stadens toaletter är osanitära och möjliggör för narkotikahandel.

Kritiken från Johanna Reimfelt (L) har varit att vi förstärker utanförskapet för hemlösa genom att stänga de offentliga toaletterna. Vi styrande politiker från Socialdemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna tycker att hemlösas situation måste bemötas och hanteras istället för permanenteras genom att låta personer fortsätta bo på stans toaletter. Det är inte värdigt.

I Örebro kommun arbetar vi med en nollvision mot hemlöshet. En av kommunens viktigaste uppgifter är vårt vräkningsförebyggande arbete. Men när hemlösheten har inträffat måste vi som kommun tillsammans med civilsamhället och andra aktörer ta ett samlat grepp för att alla, oavsett historia ska kunna ta sig ur din utsatthet och hemlöshet. Samhället måste stötta individen utifrån vart hen befinner sig, skapa förutsättningar och bidra till att vad som idag upprätthåller hemlösheten istället bryts och vänds till ett socialt hållbart och värdigt liv. 

Förutom det sociala arbete som kommunen gör dagligen utifrån sitt uppdrag bidrar kommunledningen ekonomiskt till bland annat Stadsmissionen och Bostad först. Stadsmissionen möter människor utifrån den akuta situation som individer befinner sig i här och nu. Bostad först erbjuder bostad till personer i hemlöshet, för att därefter möjliggöra insatser som tar itu med vad som orsakat hemlösheten. Det här är samarbeten som vi i kommunledningen värderar högt och de kommer även fortsättningsvis vara prioriterade.

Det finns härbärgen för såväl kvinnor som män. De står mer än ofta med rum till förfogande och det är sällan som verksamheterna behövt neka någon uppehälle för natten. Många i hemlöshet väljer dock en annan egen lösning som vi självklart måste ha förståelse för oavsett vad det beror på. Kommunen har ett ansvar i att hjälpa de som har svårt att skaffa en egen bostad. Offentliga toaletter kan dock naturligtvis aldrig vara en del i lösningen av denna problematik. De offentliga toaletterna är till för barn, unga, vuxna, hemlös som icke-hemlös, när ett tillfälligt behov uppstår för att uppsöka en toalett. Nu måste vi i kommunledningen med stöd av förvaltningen ta fram en hållbar och långsiktig lösning för att kunna förse örebroarna och stadens turister med toaletter som är till för alla.

Marie Brorson (S), kommunalråd med ansvar för sociala välfärdsfrågor

Anders Olsson (C), ordförande i Tekniska nämnden

Anna Andersson (KD), vice ordförande i programnämnd Social välfärd