Minns i november den ljuva september… Eller var det oktober? Hur löd sångtexten egentligen?
Det här med minnet är värt ett kapitel för sig – eller rättare sagt en krönika. Minne, ja det är förmåga att lagra och vid behov återkalla vad man har upplevt och lärt sig, läser jag. Men varför minnas vissa detaljer, ibland helt irrelevanta, när man samtidigt glömmer viktigt? Jag kan rabbla barndomsvänners telefonnummer från 1970-talet, men glömmer lösenord. Suck!
En annan sak: hur ansvarig är man för sina handlingar om man har glömt dem? I media beskrevs nyligen en misstänkt som besvarade varje anklagelse med att hen glömt. Var hen på platsen? Var det så som åklagaren sa? Men se det visste inte den åtalade, eftersom hen hade glömt alltsammans! Man kan förledas att tro att det hela var svepskäl. Så synd att urholka skillnaden mellan det man inte vill minnas och det man glömt!
Det sker väl inte ofta, men ibland frias människor i domstol då de gjort saker och ting i sömnen. Man kan alltså ställas ansvarig för det man har gjort trots att man glömt, men inte om man sovit.
Tonläget skruvas upp i presidentvalskampanjen i USA. Trump har i det närmaste visat skadeglädje när den stackars presidenten snubblat och han har frossat i fel som Biden begått. Det har radats upp exempel. Biden sa Mexiko när han menade Egypten, kallade Macron för Mitterrand och blandade ihop Merkel med Kohl. Han kommenterade i teve att Putin nog förlorar kriget i Irak fast han borde sagt Ukraina. Utmanaren Trump kallar Biden för en äldre man. Det skiljer hela 3,5 år mellan dem, så Trump är rena ungtuppen i jämförelse! Men frågan ställs på sin spets detta val: hur mycket får man glömma bort när man kandiderar till en så framskjutande position?
Nu ska man ju inte tro att Trump har koll på allt. Han sa i en tevesändning nyligen att Obama är president och blandade ihop sin huvudrival i primärvalen, Nikky Haley, med den tidigare talmannen Nancy Pelosi. Vid flera tillfällen när han nämnt att saker hänt i Sverige, lär det vid ett tillfälle ha varit en provins i Pakistan han avsåg, en annan gång Schweiz.
Vad har minnet egentligen för betydelse för förmågan att ta kloka beslut? Jag läser på nätet om detta med att ”vi är våra minnen”. Det vi varit med om påverkar oss, fast det är mer komplext än så. Vi minns det som haft betydelse för oss. Att minnas allt är ju omöjligt!
Vi beundrar dem som tränar upp sig på att minnas många detaljer, som decimaler i talet Pi. Vanliga dödliga nöjer sig med att känna till två (Pi = 3,14), men det svenska rekordet är 24 063 decimaler och 2015 rabblade en indier under 17 timmar upp fler än 70 000 decimaler. Jisses, det är ofattbart (och vem orkade lyssna?)!
Men handen på hjärtat – är minnet det viktigaste att träna? Varför tillskriver vi inte andra egenskaper lika stort fokus? Som att träna upp empatin, till exempel, även om det inte bara är en egenskap utan också en förmåga. Om empatin skulle vara i fokus i presidentvalet, då skulle världen kunna se lite annorlunda ut i framtiden.