Lästips:
Nu är det snart skolstart och alla barn i åldrarna 6-15 år går tillbaka till skolan eller börjar skolan för första gången. I Sverige har vi skolplikt som är en tvingande lag och som omfattar alla barn. Skolans uppdrag är inte bara att förmedla kunskap, skolan har också en fostrande roll och ska medverka till demokrati och delaktighet för barnen. Det är också i skolan som man oftast har sina kamrater och socialiseras med andra. För ett barn utgör skolan en så stor del av livet att de flesta inte alls kan föreställa sig en tillvaro utan den. Den utgör också grunden för att kunna skapa ett fungerande liv över tid. Hand i hand med skolplikten följer också en rättighet: alla barn har rätt till en fungerande skolgång. Det är en rättighet så viktig att den slås fast i skollagen. I samma lag framgår att vårdnadshavarna har skyldighet att se till barnet kommer till skolan. Men det är skolan som har skyldighet att möjliggöra skolgången när barnen är där.
Trots skolans centrala roll i livet så finns en växande grupp av barn som inte kommer till skolan. De flesta av dem vill inget hellre än att ha en skola som de kan gå till men det fungerar inte. Trots att både barn och föräldrar vet att vi har skolplikt, att skolan är viktig för att man ska få en tillhörighet och en meningsfull vardag, så växer gruppen hemmasittande barn.
Som förälder bevittnar man hur ens barn mår allt sämre och varje morgon blir en kamp, först i hallen, men sen redan vid uppvaknandet, eller kvällen innan med ångest, sömnsvårigheter och oändliga konflikter som blir alltmer uppslitande. Konflikter och affektutbrott som hela tiden handlar om samma sak; att barnet inte kan gå till skolan.
Här i länet möts flertalet av de här föräldrarna i bland annat nätverk och föreningar. En stor majoritet av de som vi har varit i kontakt med har samtliga haft en genuin önskan om en fungerande skolgång. Som förälder vill man att det ska gå bra för barnen, det är både vår uppgift och önskan att ge våra barn förutsättningar att lyckas i livet.
Samma föräldrar har ofta tvingats inse att det inte går med tvång att få barnet till skolan. Det kan ha gått så långt att barnet hamnat i en svår depression. Alltför många har fått höra sina barn uttala att de inte orkar leva längre. Detta upprepat, gång på gång under lång tid. Barn – som egentligen borde tänka på vad de ska göra nästa rast. Barn som började må psykiskt dåligt i skolan och stannade hemma för att överleva. Inte tvärtom.
Det måste få ett slut!
Vi efterfrågar ett handlingsprogram med konkreta åtgärder, med fokus på barnens behov. Kommun och region måste samla kompetens under samma tak och involvera föräldragruppen i högre utsträckning. Vår erfarenhet är att föräldrar inte blir hörda, alltför ofta letas fel i hemmiljön och det landar i skuldbeläggande av föräldrarna. Som förälder är det tufft att få skuld och i samma veva bevittna sitt barn brytas ner. Det leder också till att skolan förlorar möjlighet att skapa allians med de viktigaste personerna i barnets liv. Ett nära samarbete mellan föräldrar och skola är en förutsättning för att insatser och ansträngningar ska nå barnet.
Som en del av handlingsprogrammet föreslår vi skapandet av ett föräldraråd, på regional nivå. Ett forum där föräldrar och beslutsfattare kan mötas och arbeta tillsammans för att förbättra situationen för barn i skolan. Vi måste skapa större samsyn och tillsammans vända den negativa trenden med allt fler barn förlorar rätten till sin skolgång.
Attention Örebro, Autism och Aspergerföreningen Örebro län och föräldrar till barn med skolfrånvaro genom Jenny Tistell, Erika Gard, Mattias Lagerqvist och Johanna Skoog