Skillnad mellan löften och verkligheten!

Tidningens ledare för några veckor sedan diskuterade vad statsministerns regeringsförklaring kan få för praktiska konsekvenser för landsbygdsdistrikten de kommande åren. De korta avsnitten om landsbygden i förklaringens 17 A4-sidor lät onekligen förväntansfulla. Jag tänker speciellt på meningen ”Landsbygdens utveckling är avgörande för hela Sveriges framgång”. Nu har den statliga budgeten kommit och då brukar man få lite svart på vitt vad löftesrika meningar betyder i verkligheten.

För ett antal dagar sedan kom som ett exempel en signal från den nya budgeten som i första hand gäller den statliga servicen utanför de större städerna. Statliga servicecentra med rötter i de tidiga Medborgarkontoren på 1980-talet (där Botkyrka, Ånge och Härnösand var pionjärer) ska enligt budgeten krympas och ändras på ett antal punkter. Anslagen ska minska med 150 miljoner till år 2027 trots att det är en service som svenska folket krävt i decennier.

I slutet av detta år skall det totalt finnas 148 kontor varav 22 i de tre storstäderna. Trots detta kommer drygt 160 kommuner på främst landsbygden att sakna statlig service i denna nya form efter alla tidigare nedläggningar av statliga verk och myndigheter. De myndigheter som skall finnas på plats och ge särskild service är Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Skatteverket, Migrationsverket och Pensionsmyndigheten.

Redan 2009 kom den statlige utredaren Lars Högdahl med ett förslag om att skapa statliga servicecentra i alla kommuner inklusive servicepunkter på mindre orter utanför centralorterna. Detta förslag föll efter lobbyarbete av några statliga verk som inte önskade service i alla kommuner trots att kommunerna i hela landet önskade ett nytt system efter alla nedläggningar av statlig service under flera decennier.

Nu har två olika regeringar äntligen tagit upp Högdahls viktiga förslag men utbyggnaden på landsbygden motsvarar långt ifrån behoven.

Det här exemplet visar att det inte räcker med positiva skrivningar i en regeringsförklaring.

Medborgarna måste själva via sina lokala partier, föreningar och kommuner agera för att stärka landsbygdens intressen – gärna i samverkan över hela landet. Det visar exemplet statliga servicecentra!