Han har vuxit upp bland kameror överallt i hela huset. Wouter van Wessel är son till den prisade krigsfotografen Eddy van Wessel. Av tre syskon är det Wouter som valt fotografin som yrkesval. Nu ska han ställa ut för första gången i Nora. – Jag har alltid haft en kamera i handen, säger han.
Lästips:
Som åttaåring flyttade Wouter och hela familjen Wessel från Huizen, nära Amsterdam, till Timansberg norr om Nora. Här har Wouter vuxit upp nära naturen och sjön Färvilen.
– Det är superfint att bo här. Men många underskattar hur mycket som krävs för att bo så här. Sommar är det rena paradiset. På vintern är det isgata, inte plogat och grejer som går sönder, skrattar Wouter.
Gruvornas betydelse
Han har valt den dokumentära fotografin till skillnad mot sin far som är krigsfotograf. Nu studerar Wouter på Royal Academy of Art i Haag och går sista året av fyra. För tillfället är han hemma för att fotografera sitt pågående examensprojekt om den sista generationens gruvarbetare och hur gruvorna skapat Bergslagens identitet. Historien om en viss plats, i det här fallet miljöerna där Wouter själv vuxit upp, och hur det påverkar idag är något som intresserar honom.
– Jag har lyckats träffa det sista gänget som jobbade i Värmlandsbergsgruvan som stängde 1980. Här i Pershyttan och Striberg stängde de tidigare. Den lilla skillnaden i årtal gör att det är svårt att hitta folk som faktiskt lever.
– Identiteten till Bergslagen med den sista generationen gruvarbetare som kommer ihåg arbetet och de yngre som idag inte har en relation till historien ute i bygderna – utan det är vilken by som helst för dem. Men också de som stannar och väljer att stanna kvar, då deras familjer bott här i generationer, säger Wouter som vill utforska detta förhållande i sitt projekt hur historien påverkar platserna idag.
– Den äldre generationen känner stolthet för gruvhistorien. Det var inte bara ett jobb som försvann, utan allt runtikring försvinner så fort en gruva läggs ned. De yngre som växer upp idag måste flytta, har inte råd eller möjlighet att stanna, möjligen om man är snickare, säger Wouter.
Idag är det turismen som räddar de avlägsna byarna när sommargästerna kommer och platsen lever upp menar han.
– Även återvändare och de som flyttar in från Stockholm, Tyskland eller Holland – vad gör det med området, säger Wouter och tillägger:
– Huspriserna ökar, det skulle vara många spökbyar om de inte kommit.
Gänget i Värmlandsbergsgruvan ordnade han en återträff för. De uppskattade att få träffas och berätta minnen från gruvtiden berättar Wouter. Det är dessa män man kommer få möta på Nora konsthall i mars när den första delen av examensprojektet ställs ut.
– Projekt är aldrig klara tänker jag, de fortsätter. Jag försöker få en större grupp trots att de blivit färre, men de är den levande historien som finns kvar, menar Wouter.
Målet är att hela examensprojektet ska bli en fotobok. Han har jobbat tillsammans med Nordmarks Gruvmuseum/ hembygdsförening där Jan Kruse hjälpt honom mycket.
– Jag har donerat porträtten till dem, säger han.
Analogt saktar ned
Analog fotografi är faktiskt något som pappa Eddy hållit fast vid och Wouter arbetar även helst analogt men i en annan genre – den dokumentära fotografin.
– Det är enklare att få kontakt med människor när jag använder min Rollieflex kamera. Jag döljer inte ansiktet som när man fotograferar med systemkameror förklarar han.
Det tar tid att framkalla film, kopiera bilder i mörkrum, blanda kemikalier. Men bilderna får en annan känsla än det digitala menar Wouter. Med den analoga bilden kan han fundera – är det värt att ta bilden. Och inte som när man fotograferar digitalt och där flera likadana bilder bara tas.
– Farsan har lärt mig allt jag vet. Jag har från barnsben och även nu så fort jag har en fråga om fotografi så kan han det mesta tekniska. Men jag suger på Photoshop.
– Ljuset är viktigast för mig när jag fotograferar. Den analoga fotografin saktar ned en, bara känslan av att ta en bild och inte veta om det gått bra, och sedan – wow det funkar eller funkar inte. Det är som att öppna en present varje gång jag framkallar en rulle, säger Wouter entusiastiskt.
Drömmen kräver flytt
Han berättar att han experimenterat och fotograferat både analogt, digitalt och gjort allt från sport, artistiskt och mode.
– Jag vill verkligen satsa på en fotokarriär nu. Men jag behöver flytta för att följa mina drömmar trots att jag älskar att bo här.
Wouter hoppas att han ska kunna överleva på sin fotografi och genom den får han träffa människor och besöka många platser.
Idag har många aldrig hållit en kopia av en bild i handen.
– Fotografi är ett fysiskt medium, anser Wouter.
– Mina förebilder är Lars Tunbjörk och jag ser verkligen upp till Anders Petersen som jag faktiskt träffade förra året, farsan är självklart en mentor och det finns många andra skandinaviska fotografer, säger Wouter.
Del ett i examensprojektet kommer ställas ut på Nora konsthall i mars. Då kommer Wouter vara på plats igen.
Del två är dagens ungdomar och deras förhållande till Bergslagens gruvhistoria.