Året var 1973. 1500 personer i publiken. Finsk TV sände direkt. Men inte svensk. Agneta Björck utsågs till bästa spelare i Sveriges första landskamp någonsin i fotboll för damer. Idag säger pionjären: – Vad mycket roligt fotbollen gett mig. Men det behövs ambassadörer från Fotbollförbundet som får fler tjejer att börja spela.
Lästips:
Fotboll idag för Agneta Björck är att vara matchobservatör för Örebro läns fotbollförbund. Dessutom vikarierande ordförande för gåfotboll i PRO-regi.
– Jag har ju barnbarn att glädjas åt också. Livets efterrätt, säger den sportiga och kortklippta veteranen.
– Det är bra att damfotbollen närmar sig herrarna. Men än så länge för få som tittar. Här måste Svenska Fotbollförbundet gå in och göra propaganda. Klubbarna klarar det inte själva.
Fotbollsresan för Agneta började uppe i en by i Skellefteå-trakten.
– Mina två brorsor spelade med en kompis. Men det behövdes en till för att vi skulle kunna spela två mot två. Det blev jag.
– Men så roligt det var. Fast det tyckte väl inte mamma, måhända påhejad av väninnor. De tyckte jag skulle vara hemma och sticka istället, berättar Agneta.
Sedan blev det spel på skolgården så fort tillfälle gavs. Någon gång även lektionsskolk för att kunna spela.
Hennes talanger upptäcktes alltmer och det blev till slut olika klubbar i olika delar av landet. Sunnanå SK, SGU i Falköping, och så vidare…
Hon började plugga på ”Sopis” i Örebro när 70-talet var färskt och träffade sin man Hans-Åke från Pålsboda.
– Vi kunde inte hitta jobb till oss båda i Örebro så det fick bli Falköping 1973.
Tillbaka till Skellefteå 1977-84 när hennes sjuka mamma behövde stöd. Men nu sedan flera år bosatt i Örebro igen.
– Jag känner stolthet och ödmjukhet över att ha fått vara med på den här resan. Vi var ju ändå bara 16 uttagna från hela landet. Och vi hade ett väldigt bra lag i Sunnanå. Vann SM två gånger, vann ett silver i Nordiska mästerskapet.
Ändå minst sagt amatörnivå.
– När laget åkte till Mariehamn för första landskampen så kände vi inte varandra. Inga träningar tillsammans innan. Det var ledarna för olika länsförbund som valt ut oss, och sedan skulle vi bilda lag.
Men något betalt var det inte tal om.
– Inte ett öre. Det enda var när Skellefteå som första allsvenska damlag fick konstgräs. Då fick vi ett par skor var.
– När vi spelade mot Danmark i lervälling och skulle möta Finland dagen därpå var våra kläder minst sagt lortiga. Då sa ledarna: ”Ni får väl tvätta dem själva”. Så där var det alltid på den tiden.
– Men visst var det fantastiskt av Sverige att ta brons i Australien. Sura över missat guld, ja det ska man vara när man förlorat. Men i backspegeln – jättebra.
Agneta vill gärna se att de pengar som damfotbollen drar in ska gå tillbaka dit, till ungdomslagen, till flickfotbollen.
– Inte hamna i fickor hos agenter, organisatörer, byråkrati och annat.
Idag är hon emellanåt ute och pratar om sina minnen från nio landskamper och om hur hon överlät nickandet av bollarna till Pia Sundhage. Och hur glad hon blir när hon ser damlagen i både ÖSK och KIF ta för sig på hög nivå. Hur hon hoppas att de tjejerna har lika roligt som hon haft med fotbollen.
Tror du din mamma skulle varit stolt över vad du gjort?
– Det tror jag. Hon skulle nog inte nämna stickningen, säger Agneta och skrattar.