Storstäderna får miljarder genom osanna kalkyler!

Storstäder och deras otaliga lojala lobbyister har många strategier/knep för att få merparten eller hela potten av statliga framtidsinvesteringar för olika ändamål. Det kan vara satsningar på järnvägar, motorvägar, universitet/högskolor, sjukhus och populära kultur- och idrottsanläggningar.

Ett vanligt förekommande knep är att helt enkelt påstå att storstäderna är mer produktiva än regionerna på landsbygden och att de bidrar allra mest till den ekonomiska tillväxten. Några sådana vetenskapligt styrkta kalkyler har vi ännu inte sett. Kanske är det i verkligheten Kiruna, Gnosjö eller Avesta som räknat per invånare bidrar mest till Sveriges utveckling.

Ett annat knep är att påstå att storstäderna behövs för att få fram fler innovationer inom näringslivet som ökar landets konkurrenskraft. Häromdagen fick vi veta att det var stålverket i orten Hofors i Gästrikland som var först i världen med en fullskalig vätgasanläggning för fossilfritt valsat stål. Många avgörande innovationer har tagits fram av ingenjörer och uppfinnare på små och stora företag på landsbygden.

För några dagar sedan kunde vi läsa att det Västsvenska paketet, som består av stora satsningar på järnvägar, vägar och kollektivtrafik i Göteborgsregionen, blir sex miljarder dyrare än budgeterat. Syftet är att göra storstaden i väst mer miljövänlig. Den nya motorvägen genom Stockholmsregionen – Förbifart Stockholm – kostade 25 miljarder när beslutet om byggande togs. Idag är notan på väg mot det dubbla.

Detta är en taktik som är högst medveten för att beslutande politiker utan tvekan skall säga ja till storstädernas och storstadsberoende jätteinvesteringar. Tunneln genom Hallandsåsen, tåg- och biltunneln under Malmö, höghastighetsbanan mellan Stockholm och Linköping är andra exempel på att statliga och regionala organ regelmässigt lägger fram medvetet underfinansierade budgetar. Alternativet att beskriva olika osäkerheter, tänkbara risker, risk för ökade finansieringskostnader etcetera saknas!

En direkt följd för landsbygdens stora otillfredsställda behov blir att pengarna till nödvändiga investeringar redan är förbrukade i gynnade regioner.

Hur längre skall vi acceptera detta orättvisa och bedrägliga system?