Psykisk ohälsa var en gång ett tabubelagt och stigmatiserat ämne, men är nu i stort sett lika vedertaget som fysisk ohälsa. Kunskapen har ökat markant, och människor är mer medvetna än någonsin om psykisk hälsa och dess betydelse. Ett stort framsteg, som behövdes, och jag menar inte att alla generationer har kommit tillräckligt långt. Men det kanske finns en baksida med att vara alltför insatt.
På samma sätt som vi någon gång har kommit till punkten att allt från en ryckning i ögat till ett knäpp i knäet tolkas som en dödlig sjukdom, riskerar vi nu att överdiagnostisera vår psykiska ohälsa. En tillfällig humörsvängning, en dålig dag, eller att humöret fullständigt rasar efter en dag utan mat – allt detta kan snabbt kategoriseras som tecken på depression, ångest, eller någon annan psykisk störning.
Jag tänker på min svärfar, bilmekanikern. Han sa alltid “Är det skitkallt kommer det att skramla, hör av dig om något lossnat” och under de 20 år han använde denna fras så har det rådet bara skapat lugn, ingenting annat. För att tillskriva helt naturliga och förbigående saker en allvarlig betydelse skapar väldigt mycket oro. Det är dags att vi tar ett steg tillbaka, reflekterar och försäkrar oss om att vi inte skapar problem där inga sådana faktiskt existerar.
Anna Bennich, psykolog, intervjuades av SVT och hon har noterat att språket förändras eftersom allt fler känner till det. Exemplet hon gav var ordet trauma, som någon kanske använder för att beskriva deras känslomässiga läge efter ett misslyckat prov i skolan. Men ett trauma handlar om mycket allvarligare saker än så.
Språket urvattnas naturligtvis av detta, men det riktigt allvarliga bekymret som jag ser det är att vi riskerar att må sämre än vi faktiskt gör på grund av sättet vi pratar om det. Men det som kanske är absolut värst är att den som tillskriver sig avancerade beskrivningar om sitt mående kommer också lättare att hamna på undantag. Att slippa att delta, eller erbjudas möjligheten att stanna hemma en dag extra. Det låter förstås humant, men det som vi framför allt behöver göra när vi inte mår bra psykiskt, är att fortsätta med våra liv. Inte stanna upp.
Felet vi kanske gjorde var att normalisera sjukdomarna. Vi borde istället ha normaliserat det mänskliga tillståndet att må väldigt dåligt ibland.