Fyra begravningar – inget bröllop!

”Folk dör som aldrig dött förr.” Det var min tidigare murvelkollega Björn Palmqvist som delgav mig uttrycket, uppsnappat i något sammanhang på en polisstation i länet.

Han var, och är, klurig, Björn. Och det han sa stämde. Och det stämmer ännu mer nu, när både han och jag passerat 65 (i mitt fall med god marginal) och många vänner gått bort.

Numera är det inte längre fyra bröllop och en begravning. Det är snarare fyra begravningar och verkligen inte tätt mellan bröllopen.

Men en tid i livet var det förstås så – många bröllop. Förutom att jag själv gifte mig (54 år passerade) så gjorde många vänner och bekanta det också. Det var verkligen den fördelningen – fyra bröllop och, möjligtvis, någon begravning.

Roligt var det också. Genomtänkta spex på bröllopsfesterna och fyndiga tal. Vi var ju alla i vårt esse då.

En grej jag själv varit med om att göra flera gånger är sketchen ”bröllopsfotografen”. Där ingår det bland annat att klippa av brudgummens slips. Den är för lång för att få plats på bröllopsfotot.

Det går ett sus genom de församlade när saxen åker fram och slipsen ryker. ”Hur kunde han? Oförskämt”. Det var ett par av reaktionerna. Vad bröllopsgästerna inte visste var att vi försett brudgummen med en alternativslips, inte hans egen, utan en jag haft med mig och som var avsedd att klippas av.

Men sketchen gick alltid hem. Särskilt när vi i finalen tog fram fotot ur vår ”snabbframkallare” – och visade upp en stor bild på brudgummens svärmor.

Roligt hade vi och nu får man väl hoppas att barnbarnen någon gång ska gifta sig så att jag och någon medbrottsling kan köra sketchen en sista gång.

Men nu är det som sagt begravningar som gäller. Kära vänner går bort. Inte sällan efter lång kamp mot cancer och andra mycket svåra sjukdomar. I flera fall är det, efter långt lidande, något av befrielse att få lämna jordelivet. Även för anhöriga som sett lidandet på nära håll.

”Det är svårt att födas och svårt att dö” brukar min bättre hälft säga. Hon har själv suttit vid ett par hundra dödsbäddar i sin yrkesroll inom sjukvården

Men nu har jag glidit ifrån det som kan sorteras in under begreppet kåseri. Det kan ändå vara på sin plats att här någon gång påminna även om livets allvar. Inte minst i dessa för mänskligheten tuffa tider.

Men vi ska inte sluta i moll.

Jag tänker på anekdoten om Inrättnings-Einar, ett av Örebros många original som fanns förr. Ett begravningståg passerade inrättningen på norr (snett emot Olaus Petri-kyrkan) och en av gubbarna som stod bredvid Einar frågade:

– Vem är det som ligger i kistan?

Varpå Einar svarade:

– Det är han som dött.

Enkelt, rakt, rätt. Däremot är det väl mera tveksamt om det var Einar som myntade uttrycket ”Svea rikes lag” om ÖSK. Om det var han, så var det i varje fall väldigt fyndigt.

Förr fanns det så kallade original runt om i länet. De hade sin plats och de var ett färgrikt och positivt inslag i stads- eller landsbygdsbilden. Idag? De syns i varje fall inte ute i det dagliga livet. Och jag vill påstå att de saknas.

Slutligen. Gamle morfar skulle hålla tal på bröllopet. Han reser sig upp, och säger orden ”Löcke te”, på dialekt. Sedan sätter han sig. Men han har en stor entusiast i sin fru. Hon tindrar med ögonen, tittar på sin man och säger: ”Tänk, vad får han allt ifrån!”